Cellerna sjunker ihop av fukten och daggen: det blir tyngre att andas. Fladdermössen klyver luften mellan asparna som ruvar likt väldiga tysta djur med tusen uppenbart lyssnande öron. Jag faller i säng. Jag var en gång ihop med en tjej som tyckte högläsning i pittoresk park med tillgjort vattenfall var patetiskt. Hon och jag gjorde barn: det var skönt och det var underbart. Barnet tog spjärn och avstamp ifrån en pigg spermie; studsade och skuttade på ett glatt ägg och det flyger iväg nu, barnet - det som två andra människor, jag och hans mamma, varit värddjur åt. Jag var ihop med en annan tjej: hon sänkte sig ner över mig och började rida när jag läste högt och hon sa att jag inte skulle sluta läsa högt medan hon stönade och jag stönade. Men det är en annan historia, även om också hennes kön passade min lem på ett häpnadsväckande bra vis. Jag kan inte sova, tar inte piller, jag onanerar, tömmer mig i lakanen och blir sömnig. Jag drömmer att jag förlorar kontrollen på kärran jag drar på med min vinylsamling på femhundra skivor. Jag drömmer att marken börjar luta ner mot en flod och att jag för sent förstår att den börjat luta. Men att jag samtidigt begriper att jag inget kan göra. Och det anser jag, i drömmen, är som det ska, när jag efteråt, med en i drömmen mycket nära bekant, i verkligheten helt främmande, småpratar om saken.

När jag dagen därpå kommer hem ifrån mitt kvällsskift, framåt midnatt, och nu är jag vaken, och detta är sant, skriker jag allt vad jag orkar med gråten i halsen på mitt färdigvuxna barn: för att han inte torkat upp smulor, för att han lagt smörkniven direkt på diskbänken; för att han packat resväskan och ska flytta nu (det där sista vet jag nästan inget om, förrän en stund efteråt, efter att han, barnet, frågat vad jag håller på med). Det kommer svida lite här och där. Jag går ut och röker på gårdsplan, hoppas jag har munsår så att det svider i munnen: minns en sen promenad på Västerbron, kommer ihåg lanternorna i fjärden och gatlyktorna på Stockholms holmar och jag hör Chet Bakers röst. Jag dagdrömmer om hur en kvinna - vem som helst, en tillsvidare okänd, en som kan älska mig och som jag kan älska - böjer sig ner på huk intill mig och lägger en hand på min nacke eller på ena axeln medan jag plockar upp en bok ifrån golvet. I trappen upp mot övervåningen hör jag barnfötter: kommer döden så?

*