Och rikedomen lägger sig som ett dödande täcke över välmående längtan till bekymmerslöshet. Vägen stakas ut till allas vilsenhet och mitt samvete är till synes oförändrat rent. Om jag ännu hade kraften till att obehindrat röra mig kring livgivande vattenkällor, skulle gråtattackerna över mina krämpor känts avlägsen och löjeväckande. Även nu efter år av smärtor, och en ständigt dalande hälsa, krumbuktar sig tankarna vid åsynen av ännu en annalkande vinter. Och så mycket kvar som måste hinnas. Låt mig varva ner och må gott igen.

Tills Löfven slås ut igen.