Jag sitter på bryggan nere vid viken o drömmer, drömmer om brandgula björkar och livsbringande vindar
Inom mig bubblar alla känslor, och regnet börjar mjukt piska mig i ansiktet
Hösten är min årstid, det har jag alltid vetat
Det är okej att vara ledsen
bara jag inte behöver vara det utan min pappa

Ute faller löven ner från träden, ner till den frusna marken o sjöarna som hemlighetsfullt viskar om istider och harmoni med ironi i rösten
Jag tycker nästan synd om alla höstträden, deras vackra klädnad fryser ihjäl o dör o här står vi och målar med olja
Olja som ändå inte kommer torka på iallafall ett år

Magen skriker av hunger men jag vill inte gå in riktigt än
Det är försent för att ha kjol och utsläppt hår, försent för alla dem där sena kvällsbaden, när solen ler åt månen över himlavalvet o dem är bästa vänner
Tiden när citronfjärilarna fladdrade förbi i ett ljusgrönt paradis är över, nu är tiden förbi
och bryggan ber mig att gå in
"Det har vart din tid, du har haft dina chanser"
Men jag kramar ekträdet under mig med fingertoppar stela som den ickeexisterande kärleken
och låter inte mörkret komma riktigt än

Plötsligt huttrar jag till, huden knyter sig över hela kroppen och fingrarna darrar
men det är inte för kylan för jag ler
jag ler och jag skrattar
mina känslor är äntligen fria, dem dansar över vattenytan som om det vore en blomsteräng i juli månad
Mitt hjärta blir ogenomskinligt och lika färgglatt som aspens döende löv
Döende för fridens skull.

Jag sätter den glödande ciggen mellan läpparna o drar in kärleksröken, ångeströken
Jag inser nu att hela hösten är högtiden för ångest
Och jag sätter fimpen mot handleden, och skriker
Skriker rakt ut
Det ekar över hela sjön o de svajande träden blinkar trött mot mig
Och samtidigt ser jag mig själv som ett höstträd; i början vackert och underbart
men så småningom bara dött, nedbränt hela vägen ner till rötterna
Löven ligger på biltaken och ser chockade ut
Men pappa läker såren bara genom en kärleksviskning
för hans kärlek för mig övervinner alla högtider, alla skräckstunder o orossurr
och jag blåser ut den sista röken ur lungorna o andas frid som faller ner från guldmolnen
där som gud bor
o plötsligt går inte hjärtat sönder mer o mer för varje ögonblick
utan jag kan se soluppgång.