i takt med att pulsen ökar
(jag kan inte stanna nu)
sträcker sig armarna, era armar,
in i min kropp
jag är inget

spiller vatten
på alla mina diktsamlingar
dagböcker brinner och
ibland
har någon amputerat båda mina ben

hur ska jag kunna
leva i en värld
som inte finns,
snälla säg att det är benzon
och inte min egen hjärna
men egentligen
är båda lika svåra att bli av med

så vad spelar det för roll
om jag gråter in i kameran