Stirrar in i kronljuslågan i ärvd malmstake: smält bly, glöd och svavel, blåfärg. Själva lågan är alltid en dansande kvinna i velour och jag hör och ser ekon ifrån 1973. En jamande katt eller två, en pratande mamma i ärtig frisyr, i ny grön klänning och violetta glasögonbågar; en tigande pappa i polisonger och viktiga blåkopior, en framhoppande systerspeta med glugg och hårt tvinnade rågblonda flätor. Jag minns kärleksfulla blå och bruna ögon ur själar som ville kärlek, som ville människor, som ville liv (som långt senare sökte kontakt).

Rör susar och kökskran droppar i hyreskasernen som på nätterna i nuförtiden är min plomberade borg i kvarteren där polishelikoptrar hovrar i jakten på småskaliga vapenfabrikörer och mördare. Naglarna mina är klippta, eller snart klippta. Soppåsen knuten, om inte annat så sedan. Tänker att självreflektion för en på dödhalvan av livet är en lek, en rolig och spännande lek, en gång livsviktig. Nu är minnena viktigare och med dem är det väsentligaste att de känns sanna, de behöver inte vara det.

Jag fladdrar med fingrarna, sitter plötsligt i min ångest hos goda grannen en trappa upp med håret romantiskt på ända. Kokett om det inte vore för lukten av kartong och det oavbrutna pratet (nu pratar jag om mig, både här och där). Jag fäster blicken på en röd lampa på en obestämd komponent till en tv och försöker hitta rim och reson i nystanet och i allt uppblött och likaväl snustorrt garn som mina tankar är. Att upptäcka en skarpt blodröd tråd bland alla novembergrå och pastellfärgade att kommunicera utåt med är lika lätt som det är för en ryckande sprutnarkoman att hitta en duglig ven i ett blått sken på en allmän pissoar vid kungen och Silvias slott en halvtimme härifrån därute i mörkret. Snart, nu är jag ute och drar in luft, går och drar med tungan över tänderna och förstår att jag mycket väl kan ha glömt att borsta dem.

Under alla frambubblande känslor, under all framskottad och bortskyfflad ensamhet och bakom alla mina vackra kärleksminnen av kvinnorna i mitt liv - om hur vi älskade med varandra, hur vi höll händerna om varandras huvuden och hur vi andades på varandra och sätten vi ville varandra väl på - glöder en motor, en motor som kokar. Världen välter, ekologin kapsejsar och det västerländska samhället som vi känner det plockas isär med ett taktfast vrålande i megafon om att skattefinansierad vårdskolaomsorg och miljölarm är godhetsknark och politiskt korrekt och därför inte bondförnuftigt, om ens på sant, knappt vuxet. Men om fötterna sitter fast i rötterna – mer i djupsnö än i fotboja - låter man sig inte luras av de vanliga rika herrarna med de menlösa utseendena och perversioner fulla garderoben, och inte blåser man omkull i första taget. Nej, det dröjer rimligen lite längre och när man faller vet man hur man ligger snyggt, jag vill gärna tro det, som att det skulle spela någon roll.

*