Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vi har glömt vårt väsen, vår magiska sång, när Gudinnan försvann, fanns inte längre någon balans


Livets väv

Drömmer mig bort,
Genom ögats lins jag ser;
En drömsk och förtrollad värld,
Spegelvänd, ändå mer när än fjärran

Däröver seglar, skriande fåglar
Högt över nejden,
Över bräckta hav och höga kustland
Måsar och havsörnar som intar fejden
Griper sig an en död fisk som äntrat land

Därunder, den spegelblanka isen
Bland axslinga och fossiler 
Skimrar och blänker växtplankton och tång
Så vackert ljuder valarnas parningssång

I skogens väsensfulla värld
Bland mossa och tuva
Vilar de mytomspunna
Sagoväsenas egen Njärd

Väck ej de som sover
De vandrar i dödsskuggans dal,
Så, sade alltid min mormor
Hon som trollband med orden

De gamla och kloka,
Som spann och koka
Örter och brygd
För att hela och bota

Av jord är vi kommen,
Av jord skall vi åter varda
Ett är vi, med den stora Modern
Livsgiverskan och Dödsbringaren
Den som håller alltings balans




Fri vers (Fri form) av Maria Ingridsdotter Viklund
Läst 137 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2019-12-02 12:37



Bookmark and Share


  Lasseman VIP
Mästerligt skrivet, så man känner och följer med i din text.. tack
2019-12-03

  aol
Underbart sant skaldat och sista versen binder allting samman,
2019-12-03
  > Nästa text
< Föregående

Maria Ingridsdotter Viklund
Maria Ingridsdotter Viklund