Detta ensammaste av klot
i ett kallt universum.
Var det kärlek eller ofrånkomlighet
som ledde oss hit?
Var det någons längtan
som skapade växtlighet?
Tusen tillfälligheters
namnlösa föräldraskap?

Moderjorden
var länge en hårdkramad snöboll
i istid efter istid.
Årmiljoner så ofattbara
att tid och rymd byter plats.
Urmörker.
Urtid.
Urvinter.
Ett bröst tinade fram
ur den krampande kylan
ångande och inbjudande
och genast uppstod liv.

Vi vet inte varför vi är här
men vi är de enda
som kan skriva sorgesånger
om vår egen död.