Det här är Guds hus.
Här känner man lukten
av vördnad och generationer.
I Guds hus kan man tänka vad man vill
men känslan är alltid
tyngdlös tidlöshet och inre ljus.
Jag är.
Du är.
De är.
De är här.
De som gick före
och nötte golv och bänkar.
De vars böner har samlats
i lager på lager under valven.

Kyrkvaktmästaren hänger upp
skramlande psalmnummer.
Ett ljus i kronan slocknar.
Lågans sista utandning
stiger uppåt
som en bön
eller ett ringlande rökoffer.

Det knarrande träet
i de blanka bänkarna
minns skogen
minns hantverkarnas handlag
minns knäppta händer
och prassliga psalmböcker.
Minns mormors dåliga rygg
och hennes lilla medhavda kudde.

Jag lägger min hand
ovanpå någon annans
när jag försiktigt öppnar bänkdörren
och sätter mig för att lyssna på tiden.