Varje år är det ett förfärligt bråk om julaftonens tomtefärd till människorna, med gåvor till barnen. Rödsockorna menar att det var att bevara de patriarkala strukturerna, nissarna tycker Jultomten själv är för gammal att köra, och tjattrar om vem som ska ta över. Miljönissarna menar att det är för mycket plast i moderna leksaker, och nytt för 2019 är uppropet Gretas grådvärgar. De strejkar varje fredag för att få stopp på de många vedeldade maskinerna i tomteverkstad och godisfabrik. Någon gång måste det bli en övergång till solpaneler (nåja, på sommaren, när solen kom tillbaka till landet norr om polcirkeln) och vindsnurror. Och de där renarna som rapar och fiser! Rena undergången för klimatet!

Tomten suckade. Visst vore det skönt med pension, och visst hade det hänt att han hade glömt adresser och till och med förväxlat klappar, pinsamt nog. Vuxenleksaker borde vara märkta med stora kryss! Fy så förargligt det hade blivit i vissa familjer!

Men ändå... den där frihetskänslan, att smacka igång sexspannet och klatscha med tömmarna, och så den hisnande känslan när släden lyfte och färden började över vita vidder, med norrskenet sprakande ovanför. Då kände han sig ung och stark som i fornstora dar. Visst blev tomtemor lite extra rödblommig på juldagen när renarna fått sitt och släden stod på logen igen. Hon bjöd på glögg och de satt så nära varandra framför öppna spisen...

Klapparna stod klara i körgången mellan lada och fabrik, i sina säckar med postnumren i rätt ordning. Det skötte räknenissarna perfekt, det var minsann inte de som vållade pinsamma julkatastrofer!

I år blev det många extra slädar att koppla till. Tungt var det också, värre än vanligt. Väldigt många hade önskat sig en sorts täcken med tyngder i, eftersom de behövde hjälp med den allt värre stressen i människovärlden. Att ligga platt med tyngd på fick människorna att sova bättre, tydligen. Djurrättstomtarna tyckte om detta. De kämpade så hårt för att värna de stackars fjäderfäna som plågades för att ge dun till täcken, jackor med mera. Att renarna fick slita extra hårt hade de visst inte alls tänkt på.

Tomten drog igen rocken och knäppte det breda bältet. Han kammade skägget och spände hårnätet om. Jo, det måste han ha. Annars hade han ju sett ut som ett troll efter luftfärden!

Nils Erik såg att tomtefar var på väg, så han sprang till stallet och selade renarna. Åh, vad han hade velat vara den som körde! Renarna lydde honom lika bra, han visste precis hur GPS:en fungerade och han kunde också krypa genom skorstenar och ventilationsschakt. Nils
Emil och Nils Johan hade redan lastat säckarna och kopplat till extraslädarna. Nils Erik såg längtansfullt på ekipaget, när han spänt för de sex muskulösa djuren med de stora hornkronorna och de vintervita pälsarna. Tänk om...

Tomten svingade sig, något stelt, upp på kuskbocken, och med en sista vinkning åt tomtemor och personalen satte han ekipaget i rörelse. Det gick onekligen trögare i år. De extra slädarna märkes på de arma dragdjuren, och tomten förstod att det skulle bli problem om han lät dem jobba så hårt. Han tog fram påsen med snöglitter och slängde ut en näve i vinddraget. Genast lättade bördan, och renarna travade som vanligt. Han visste inte så noga hur det fungerade, det var visst något med gravitationen.

Nyhavn, Reykjavik... vidare söderut... snöglittret virvlade och slädarna tömdes sakta men säkert. Tomten längtade efter en julöl och att få lägga upp fötterna framför brasan medan tomtemor stökade undan den sista maten till skogens alla djur. Gröt ville han aldrig ha, det fick han nog av på resan. Många snälla människor ställde ut grötfat åt honom. Nåja, alla var kanske inte så välfyllda. Det fanns hemlösa katter, som tacksamt tog för sig trots att en del portioner var kryddade med kanel. Kassiakanel, den billiga kanelen, har en farligt hög halt kumarin för katter. Inte så farlig som svältdöden dock.

Den finska kollegan Arja från Rovaniemi kör på Asien. Hennes fabrik ligger på det höga fjället Korvatunturi, som betyder Hundfjället. Arja kör även 2019 ren, som sig bör, men hon har också en hel stab med nissar som kör hundspann med julklappssäckar över hela den östra delen av världen.
I väster kör ett tomteteam från Alaska. De täcker hela nord- och Sydamerika och dessutom Oceanien. Europa och Afrika är vår tomtes distrikt, normal distributionstid tio timmar. Ja, det är ju människorna som har hittat på tid, timmar, minuter och sånt. Som tur är kan tomtarna köra mellan tidszonerna när det behövs.

Det var över Jemen det hände. En förlupen kula från det eviga kriget gick rätt upp i kuskbocken och stannade först i ändalykten på vår stackars tomte. Han skrek något riktigt olämpligt för en julenatt och tog sig åt högra skinkan. Ajajaj... det gick inte att sitta! Träflisor från sitsen kantade ett fult sår mitt i skinkan! Och mobilen hade han lämnat hemma - av tradition! Korkade, konservativa tomteskrälle, muttrade han plågat medan han försökte maka fällen under den onda rumpan. Renarna kutade på. De ville inte bli pepprade som husse, men så småningom måste de landa i en obebodd oas.

Renarna drack vatten och betade exotiska grässorter i brist på lav, tomten grävde i förbandslådan, men vad hjälpte det att där fanns en hel akutavdelning i asken, när ändan satt så hopplöst till? Han försökte stoppa blödningen så gott det gick, men han kände sig matt och började frysa. Renarna rörde sig oroligt och bölade och grymtade bekymrat. Tomten var blek som ett lakan, och gick från apatisk till medvetslös.

Vad var det som hände? Det hade låtit som skott! Varför fortsatte inte färden? Nils Erik kravlade sig upp mellan säckarna och såg chefen hänga livlös över kuskbocken. Det var en massa blod, och det dröjde länge innan Nils Erik kände någon puls. Ökennätter är väldigt kalla, så efter att ha spolat såret med koksalt och satt ett provisoriskt tryckförband av en bunt sterila kompresser,en halsduk och en polkagrisstång hämtade han ett sånt där tungt täcke och gjorde en liggplats åt tomten i förarsläden. Vad göra nu då? Här hjälpte ingen SOS-app... men vänta... NissE (som han kallades hemma på fjället) började söka på sin smartphone. Sen valde han ut den snabbaste renen och satt upp. En tom släde fick åka på släp. Snart var oasen en liten prick, skimrande av snöglitter bakom dem.

"Attention" En skarp röst varnade människorna som just kommit i rörelse i lägret. Något kom farande genom luften. "Au secours" tjöt en äldre dam i strikta sköterskekläder. Så landade ett vitt hjortdjur med en pojke på ryggen. Pojken började på flera språk samtidigt att försöka göra sig förstådd. Han liknade Piff och Puff på julafton i sin iver.
NissE var en nisse med ambitioner. Ju fler språk han kunde, desto större chans till ett riktigt tomtejobb på den internationella släden. Franska verkade funka bäst här. Jo, nu skulle han få dem att förstå att Père Noël på riktigt hade blivit skjuten i sin derrière någonstans över Jemen, på sitt uppdrag att dela ut julklappar i en tredjedel av världen.

Médecins sans frontières MSF stod det på tälten. Då hade han ju navigerat rätt i alla fall. Tanten som skrikit på hjälp skärskådade renen, selen, packväskan...
Jä du norrifrå? sa hon till den förvånade nissen.
Jo..jomenvisst svarade han med pipig röst. Inte visste han att gamla tanter från allra nordligaste Sverige var med i Läkare utan gränser!

Det var faktiskt inte alls så svårt att få syster Rakel att tro på tomten. Hon hade varit på fjället när tomtemor hade bränt sig svårt på ett knäckkok, och hon förhörde sig om hur det var med henne nu för tiden. Samtidigt packade ett par andra tanter sjukvårdssaker och ropade och pekade mot en helikopter. Syster Rakel pekade på släden och vinkade dem till sig. Det skulle gå både fortare och tystare med tomtefrakt.

NissE slängde lite snöglitter, för tanterna var rätt stadiga och renen hade redan jobbat hårt. Resan tillbaka till oasen gick snabbt och snart stod självaste doktorstanten över tomten och lyssnade i ett stetoskop. Sjuksystrarna gjorde upp en eld och kokade vatten, fällde ut en av sina medhavda lådor till en lång bår på ben, och dukade upp instrument på ett litet bord, också det ihopfällbart.
Det tyngsta jobbet var att släpa över tomten till båren och lägga honom på mage. Syster Rakel petade till NissE och pekade på snöpåsen. Ja just, det var ju klart! Snart svävade den korpulente mannen från släde till bår, och operationen kunde börja.

NissE ville se, och samtidigt inte. Han mådde lite illa. Och i människornas värld tickade klockan. Han viskade med syster Rakel, och hon nickade instämmande. Så selades de fem utvilade renarna på, spändes för och iväg for de med NissE vid tömmarna.
Han var stolt som en tupp mitt i bedrövelsen, och han körde den resterande rundan på rekordtid och utan misstag. I flera länder åt han fufu, som vänliga familjer ställt ut, och det var riktigt gott.

I oasen rådde full aktivitet. Kulan och flisorna var borta, men tomten hade förlorat väldigt mycket blod. Droppet förslog inte, nu var goda råd dyra.
NissE grät när han förstod allvaret. Nej, hellre skulle han vänta tvåhundra år på att köra tomtefrakt än att tomtefar skulle dö ifrån dem! Renarna bölade och grymtade bekymrat och skrapade med klövarna.
Då fick NissE en idé. Visst hade alla tomtar samma blodgrupp? Visst kunde han ge blod till tomtefar?
Men du är så liten, sa syster Rakel bekymrat. Doktor Juliette var av en annan åsikt. Ungar som växer producerar jättefort nytt blod, sa hon. Det skulle gå prima, och en enda påse skulle kunna rädda livet på Père Noël.

NissE fick en slang i armen, och snart hade de en påse blod att ge tomten. När tanterna såg hur tomten fick färgen tillbaka och började fladdra med ögonlocken, befriade de NissE från slangen och gav honom en rejäl kompress och en flaska läsk. Oj, så gott det smakade! Hemma var det must och mumma, glögg och enbärsdricka.
NissE piggnade till och gick för att se till renarna. Alla var friska och hela, seldonen i ordning och alla slädar i stort sett tomma på klappar.
Ja, någon hade förstås blivit utan sitt tyngdtäcke, men det fick de stå ut med. Det var lite blodigt, men väldigt bra att bädda in tomtefar i nu. Tanterna gjorde det bekvämt för honom, och så tog de plats i de tomma slädarna. Och iväg bar det!

NissE såg nog att de tre barska tanterna njöt av färden. De hade allt barnasinnet kvar, trots allt. Han lät renarna göra ett par snitsiga svängar över lägret innan de landade.
De allra sista klapparna delades ut, och de tappra volontärerna fick alla precis det de hade önskat sig. Och de hade fått sin barndoms tro på tomten tillbaka.
Syster Rakel hälsade så gott till tomtemor, och lovade att komma och hälsa på om hon någon gång skulle komma sig för att pensionera sig från uppdraget.

Hemfärden gick på nolltid, ja över Sydeuropa till och med på lite minustid. Där var de ju redan klara, och tomtemor väntade dem till julfrukost i stora salen. Nu var det juldag och alla nissar började sin semester. NissE såg Vänern och Vättern. Han såg Höga Kustenbron, lappkåtan i Lycksele, och så tog bebyggelsen så småningom slut.
Hemma! Gårdstunet lystes upp av facklor, alla nissar viftade och hejade. Tomtemor stod i dörren med rosiga kinder och en doft av mat omkring sig.

Det tog tid att redogöra för den äventyrliga resan, tomtemor fick tända om i spisen och värma gröten, för det brann ut och svalnade allt medan NissE och tomtefar berättade. Vilken tur att det inte var något kvar att göra nu, för ändan värkte som skrutt, och tomten behövde nog ligga på mage ett bra tag.
Nu kom alla paketen till nissarna fram. Vad skulle det bli i år? NissE fick inget paket, men ett stort fint brev med rött sigill. Det var nästan för fint för att öppna!

Läs, läs, läs!!! skanderade nissarna i kör. NissE sprättade försiktigt upp brevet och läste: Nils Erik befordras härmed till vice jultomte, emedan han visat sig mogen även de svåraste situationer i fält. Juldagen 2019 tomteresidenset i Sarek. Undertecknat med Nils Gustav Tomte och Margot Elsa Tomte.

Ja jäsiken i det! Om han hade varit hundraåttio hade han nog tagit sig en julsup, men det är inget för tonårstomtar. (Hundrasextiofem till våren,om ni undrar) Nu fick det skålas i must istället, och den skummade över så alla skrattade och hojtade. Ryggdunkningarna höll aldrig på att ta slut.
NissE var en hjälte! Nils Erik, vice jultomte med rätt att tjänstgöra i fält!