Idag satt en sten med gråten fast i

mitten. Skalet gick att krafsa på och 

tyngden i orden. Påtagliga. 

Hon visste inte riktigt men ärligt talat 

var ledsnaden en vit drake över den 

stelnade himlen. Tog över. Formligen 

bar henne fram. 

Den kutade ryggen kunde inte annat än 

sträcka på sig. Det var säkerligen sådan 

hon var. En kamp med blödande tår sår 

så upprivet nakna att respekten inte gick 

att ta miste på. Hon ville ta på luften den som

av elektricitet gav stötar 

fingrarna dansade genom det nakna

fötterna hade förälskelsens energi genom

tårna. De allt mer gömda. 

Det var något med vuxenheten som beslutat 

sig för sucken. Konstaterandet. Att lite lite 

sväva ovanför. 

hon var ju bra. Julie var det. Det fanns så 

många vägar att beträda. Livet större än en 

avundsjuk rädsla med 

med mindervärdeskomplex. Att någon givit 

honom en piska inom radien av 200 meter 

var en sak. Det var inte liv. Men där fanns 

kontext. Politik. Samtid. 

men även skogar, sjöar vattendrag