Ett liggande vrak mot en välvd kvinnohöft och mellan en springa i brädgolvet en putsad bjällra. Vi skulle skaffa oss en sadel, två krusiga valpar och en rejäl spegelram, men vi kom av oss, vi gjorde barn, vi flyttade isär efter vår bästa stund ihop, på blev av, inget blev av. Krampande drog vi oss undan, hoppade till, skyddade oss var och en för sig, undrade som de vi aldrig skulle bli över vem som skulle stå för fiolerna. Javisst, det blev ett glapp och det stod vi sedan för och det verkade i oss, samman med den manliga konsten att inte klara av att gråta – gråten skulle fastna i halsen var det tänkt, omvandlas till nervösa hostattacker och bärnsten. Nu är det annat, gott mos och smältdegel, vilda visir och söndagskarott, gamman och slowfox. Som lava i en het vedeldad bastu som gråsuggor i en kompost som yngre barn på en skolgård som klåda som snöfall som blod ur ett genomborrat hjärta som ett tvåhundrasidigt manuskript vräkt ur ett öppet fönster blåsande iväg med vinden mot månen är det liv vi fick, vi fått.

*