I nejdernas brus och i alla tidernas rus, i vild galopp och i det fega valet att titta snett. Ett stycke bort pulserar en åker, i hjärtat en kvidande sång om potatis och hö. Jag lassar munnen full och ögonen stannar när jag ser på dig mitt lilla bleka barn och jag får lust att säga rätt ut vad slags filur du är. Att du är jord och tryne i ett, fiskben och kokt svål, ekon av piskor och fyra fem sex glanslösa dollars.
Länge hade vi letat efter tvättmöjligheter. Ingenstans fanns skyltar som stämde på oss och vi dränkte oss i lager på lager av sinkadus och klorofyll, fem famnar utan vidare. När vi hade hoppat på varandra tillräckligt länge sålde vi smöret, kärnade vi toppgrädden och broderade kamaxelns finaste lödvävnad. Efter att ha tittat på varandra en god stund ansåg vi eftersom vi var två att vi nu kunde börja använda oss av varandras möjligheter och jag började spela på din läpp medan du manglade och sa strunt i det, strunt i det.

*