Jag vet inte jag ska dö. Den sista stunden i mitt liv kanske händer utan att jag är med. I sömnen på natten när dagen kläcks med människorna vid sin filmjölkskanna och hundarna med tungan i sina skålar. När möjligheterna för mig att få lyssna på småfåglarna upphör.

Det dåliga kolesterolet är för högt, jag förlorar snabbt muskelmassa och idag fick jag i brevlådan min första reklam om viagra och det finns inget jag kan göra åt det. Jag har börjat få fobier angående speglarna på det kommunala gymmet: när jag var fyrtio hade jag inte grått hår, ingen mage som verkar ha kommit för att stanna, inte hår i näsan, inga hårlösa vador, inga torra rinnande ögon, ingen torr hud. Jag brukade knulla som ett välsmort maskineri ett nöjesfält. Nuförtiden förhåller jag mig mest till herpes, jag vet inte.

Kanske stannar mitt hjärta i frisörstolen med den vackert lyssnande hårfrisörskans ömsinta händer om mitt huvud. Mitt i en levnadsberättelse om barndomens känsla för vatten och sand, eller i en miniföreläsning om Kiruna stadshus minutiöst frammejslade skönhet, kort efter ett antytt och säkert besvarat leende. Jag vet inte, jag föddes med rynka i pannan: så blir man inte gammal.

*