Jag vill ha ett annat huvud, bättre. Ett snabbare, som kan tänka och förstå hur saker och ting hänger ihop, ett som kan lära sig något, räkna ut ett och annat. Jag skulle inte ha slutat träna för tio år sedan när alla andra i min ålder började. Musklerna sjunker märkbart undan, jag vattnar inte testosteronet, blir därför snabbt fjolligare, med sexigt växande bröstvårtor, sluttande axlar. Ids inte ändra till bredbent när jag märker att jag står med knäna ihop. Snart är det försent att förlänga ett i jämförelse friskt liv på daglig basis i stegen på vägen mot obönhörligt åldrande. Jag dör rimligen i förnedring, osnyggt skrikande skevt mald, räddhågset mumlande rebusar och i bästa fall barndomens ramsor. Eller så avlider jag kvickt och kliniskt, tyst i hemmet, i min egen säng i kalsongerna alternativt vältande ifrån köksstolen. Att någon efteråt, hur det nu än går, måste städa upp det tarvligt tömda är att beklaga, jag kan bara hoppas att denna någon får lön. Mitt psyke har det egentligen aldrig varit något med, varken obändigt eller utstuderat lalligt, liksom onödigt. Jag tar nu chansen, nu när ni ändå är här, att säga att jag med åren blivit rarare, söt och gullig, tacksam.

Nog borde jag ha mediterat mer i mina dagar, övat stillhet, men jag kommer eller kom liksom aldrig riktigt igång, kom av mig. Kanske skulle jag ha ägnat mig åt regelbunden bön, odlat ande, men funderar tillsvidare på vilken gud jag då skulle vända mig till, ha vänt mig till. Men jag går duktigt till arbetet, kliver ur sängen varje ny dag (genast och tillsvidare ifrån liggande till gående, hoppar över sittandet på sängkanten eller ståendet en stund sträckande på mig) försörjer mig, ordnar pengar till hyra och jag sätter mer eller mindre lagad mat på bordet. Som en maskin är man, en mutter, en skruv och jag är vuxen. Jag borde ha blivit mer påläst vad gäller konspirationsteorier, herpes och proteiner, men jag struntade i det, eller fick aldrig för mig det, märkte aldrig att sånt fanns, finns. Borde ha börjat med kvarg. Så plötsligt igår bestämde jag mig för att från och med imorgon börja tiga, så att folk inte märker att jag är efterbliven, en djupt okunnig (folk vill ju ändå mest prata om sig själv, visa sitt). Ni vet, alltså den känslan, men nu i annat, mest i sol och vind, i sol vind och vatten, i ljusa berg.

*