Myggorna surrade i ögat och jag hukade från solskenet, som kastade sig mellan tallarna på stranden, i skuggan av min man, Rune. Han såg så lycklig ut, när han tummande halade in näten och Gösta, kompisen från stugan intill, satt där, och han - Gösta - tröck med hela handen ut siken, så den sköt iväg som såpade flaskor ner mot durken. Min väninna Sonja satt som jag med huvudet mot sin karls rutiga skjortrygg, och petade med pekfingret upp sina kattögon som gled ner längs näsan, trots att jag knutit snusnäsduken hårt om hennes huvud. Jag lyssnade till karlarnas lågmälda, nästan tysta prat, och på vattendropparna som släppte från årorna som låg och gungade över båtens kant. Gösta drog två fingrar genom sin oljiga lugg, solen sken upp hans av beckolja ingnidna ansikte; ett ansikte som nu blivit rostfärgat. Han skrattade med en halv rysk i mungipan, den andra höll han om transistorradion som vore den en kålrot; blicken smalnade, medan Knut satt och tittade ner i vattnet; tittade och såg sådär blind och stenhårt bortvänd ut, som han verkade att tycka om att vara. Jag såg på hans brunbrända hals, som hade fält av skärt målade mot kanten av det rakade huvudet; markerade revor framträdde, som piskrapp i nackskinnet, då han sakta, närapå trögt, vred sig. En enda vindil krusade den guldskinande vattenytan, som en bortlöpande skräddare, när Ingemar Ingo Johanssons höger smällde Floyd Patterson i golvet. Jag tittade på Gösta, som hade en sprattlande sik mellan händerna. Plötsligt satt han med bröstkorgen framsprängd och blicken vilt piskande mot flera punkter av mitt cerisröda klänningstyg. Klockan var 03.47, svensk tid, och jag glömde för ett ögonblick vem av de två som var min.

*
… hon hade gråblå ögon och jag minns hur hon visslade lite i slutet av sitt skratt, men jag har glömt att hon kastade med håret en gång efter att hon ställt ner plåthinkarna, så att jag inte visste vad jag gjorde, eller skulle göra där, med hinkarna, men jag minns hur strörenarna harklade sig och hur det kändes att stå där, vid hinkarna, och att stråna av frostgräset bröts mot stövlarna och hon kunde prata om allvarliga saker, men jag kunde aldrig skriva till henne från Ukraina, jag ville inte hamna i arbetsläger, nu kan jag skriva och jag vet att hon trodde jag var omgående skjuten och nedgrävd på plats, eller åtminstone förvandlad till en oigenkännlig dussinvarelse i blåkläder, med styva händer som inte längre kunde sy i en skjortknapp, hängande invid avmagrad kropp, efter decennier bakom miltals med taggtråd, med vattvälling, och att hon hela tiden ändå väntade på brev, och det gläder mig att veta att hon fick det bra och att hon hade en snäll man, en som kunde ta hand om henne, en som kunde sörja för barnen som hon gav honom, begrava de som dog, men nu är jag för gammal för att resa till henne, det är så.