Du står med ena handen fingrande mot ditt huvud, med bäckenet framskjutet. Då du ler rullas din överläpp inåt och två smilgropar jag aldrig tidigare sett, de kan vara nya, blommar en centimeter från din mun. Du rör den fria handen i romboida åttor mellan bröst och skärp och jag tittar på den handen; följer den, tittar på din mage, och lite längre ner märker jag hur byxorna bildat en skåra mellan dina blygdläppar. Jag fäller ögongloberna antytt uppåt, skenbart trött, och ser hur brösten gungar till som en våg under din tröja, då du skrattar. Vi samtalar, om vad vet jag inte, antagligen om hur man hanterar skilda uttryck för löneanspråk; jag sitter vid ett ljust fernissat träbord i ett kommunalt rum, och du står två meter ifrån, du säger att du nu ska ta en promenad till ett kafé, men först ska du duscha och byta kläder. När jag frågar varför det för en kopp kaffe, säger du bara enkelt med ett lätt skratt att man ju inte vet om en karl kommer förbi och säger hej. Ack ja, visst märker någon i dig att jag tittar och hur jag tänker.

Jag säger inte rakt ut att jag vill putsa dina hinnor med mitt skinn, att jag vill mumlande släppa fram min varma säd, och spruta den lutad mot dig in i dig; med din ena skinka plattad mot en vägg och den andra i min hand, så att knogarna på den handen flås; jag säger inte direkt att jag vill få dig att ljuda på ett sätt som får mig att glömma din parfym. Jag vill knulla dig men jag får inte och jag vet inte varför. Så medan du står där i duschen, och tvålar in din kropp, och jag föreställer mig hur du varsamt lyfter upp ett bröst i taget, och sedan för duschhandtaget upp över dina lår och spolar av din fitta, ringer jag min doktor. Han säger att jag är helt frisk.

Jag frågar vidare min terapeut, som ännu en gång noggrant förklarar för mig att min pappa var frånvarande på den tiden och min mamma mer än hemma. Jag konsulterar, via twitter, den amerikanska självhjälpsgruppen, men de menar bara att jag måste bli glad och säga ja. Jag talar med Gud, han säger att jag ber för sällan. Jag ringer min bästa vän, som säger att jag måste leka lite, inte ta det så allvarligt. Jag frågar mig och jag svarar att du är 29, jag 48, du är eritreanska, jag från Tornedalen, du medelklass, jag en arbetare, du är kristen och jag ingenting.
Slutligen frågar jag dig, med en handduk hårt krafsande mot ditt huvud, med ett skratt - mitt - som överraskar mig, med mitt finger i ditt öra. Du säger att du inte vill.