Jag tänker på glas.
I bilen, i gryningen,
som är apelsinfärgad och isblå,
och alla nyanser däremellan.

Jag tänker på glas.
Himlen är genomskinlig,
och nästan outhärdligt vid.

Jag tänker på sprucket glas.
En spricka i rutan,
en synlig skada
och en ny utsikt.

Jag tänker på krossat glas.
Ljudet,
skävorna,
och stillheten efteråt.

Jag tänker på små glittrande glasbitar,
som gömmer sig i hörnen,
trots att man sopat så noga.

Jag tänker på glas,
försöker lära mig något
och trampa väldigt försiktigt.