Redan i drömmen berättade jag för min arbetskamrat om den märkliga drömmen jag nyss haft : Hade lyckats falla utför stupet utan att kraschlanda det minsta! Alla gånger man faller utför fruktansvärda stup... brukar jag ju vakna - just innan hisnande färden tagit mark. Emellertid detta tillfället blev jag kvar i luften. Någon sorts omvänd gravitation hade börjat pressa kroppen uppåt, med ungefär motsvarande styrka som jag fortsatte falla. Tusen spetsiga bergskanter som skönjts under min blick, visade sig snart vara runda lamm. Mobila applikationen förmådde reglera denna besynnerliga anti-gravitation. Sakta och säkert landade jag mot grässluttningen. Mindes plötsligt stadsgatan - samma procedur?!