Hon ville bli kliad på ryggen med en galge, och det var så det började. Hon fnittrade och tjöt så mycket hon vågade. Hon ville sedan bli smord med salvor, då kuttrade hon som en duva. Hon satt i en brun plastklädd fåtölj med svarta, halvsekelgamla, tofflor om sina nästan klotrunda fötter. Hon tog på sig sina omfångsrika glasögon i brunt plast, med den ena skarmen borta och den andra fastsatt med vitt isoleringstejp. Hon ville visa mig sitt album. Även hennes händer var runda, och alldeles lösa, som saknades ben. De var helt torra. Hennes ögon satt djupt, och många gånger ryckte jag till då jag förstått att hon iakttagit mig under en lång stund. Jag satt där medan de andra befann sig i andra änden av korridoren, rökte och skrattade och vad nu unga flickor och pojkar i min ålder gör. Kanske hade vi det sådär i två år, möjligen tre. Det upphörde då jag sa upp mig. Efteråt, ett halvår senare, när hon fyllde hundra år, uppvaktade jag henne med en napoleonbakelse. Kommer du, sa hon. Kommer du, sa hon tillräckligt ansträngt för att jag skulle förstå att det var plågsamt för henne att jag var där. Kanske var jag hennes första man.

*