Varför det alltid ska undras
Kan inte låta bli att förundras
Som om gäddan inte vore en fisk
Hela livet är nog en stor risk
Frågan om tidens existens
Så i hjärnans turbulens

Är det kort eller långt
I tankar det blir trångt
För bakom alla djupa dalar
Det är som någon annan talar
Som om jag hör röster ur mitt inre
Som om jag ständigt bara blir mindre

Så stor eller liten
Bara nedtrampad i skiten
Med allt för tydliga ärr
Har så satt upp en spärr
Ingen kan komma nära
Allt så tungt att bära

Smutsig eller ren
Du ska stå på egna ben
Ser bara nerdragna gardiner
Någonstans solen aldrig skiner
Allting snurrar runt omkring
Någon skriker bara spring

Är det botten eller toppen
Skakar så i hela kroppen
Orden flyter ur mig som blodet ur ett sår
Faller så lätt in i samma gamla spår
Så med lätta steg man kan lämna marken
Som om man kan dansa på rosor i parken

Tjockt eller brett
Eller lite mera avklätt
Kanske det finns en hund begraven
Går där som den ständiga slaven
Indränkt i floskler och uttryck som inget ger
Slussas så tillbaka till mitt högkvarter