när himlen faller
hyllas hjältarna
som går rakryggade
genom kaoset

att vi smittas av kyssar
är lika paradoxalt som
att vi är döende så fort vi föds

men jakten på ljuset
avtar aldrig
finna mening trots ekot
av likgiltighet är vårt
enda sätt att rättfärdiga
att vi kan andas in

så glöm mekanismen som får korthuset att rasa
och massan att gömma sig för rädslan
som ingen egentligen kan identifiera

ångesten finns bara där som en påminnelse
att vi ska vara tacksamma att vi åtminstone får
överleva ett liv

när himlen faller
vill vi alla vara hjältar

när himlen faller
räcker det inte med ett paraply