Anders hade också med sig en hela Lauders. Rolf såg på när stugkompisen ömsint och teatralt flinande, liksom hemligt, halade flaskan ur sin sportbag. Rolf kände efter: ah, en sån tillit som strömmade ur cellernas kärna, som betade sig fram via kapillärer och neuroner; en sån god känsla som sög på köttet – som en bebis på sin fot - i sin forsande färd mot en troget väntande hud. Han tänkte: ah, en sån lyster gulbrun vätska i buktande glas kan avge! Cheferna hade placerat de båda i samma stuga, som visste de ingenting. De tog giriga klunkar till bästa rocken ifrån medhavd bergsprängare (sportbagen svalde en del) och klirrade med glasen som vore de blodsbröder, men Rolf tyckte inte om Anders. På värdshuset sedan blev deras tidiga sånginslag redan till brödkorgen ett pittoreskt inslag, de ansågs ju vara festprissar. De enda två kvinnliga medarbetarna (med toppiga behag) log imponerade, de övriga männen låtsades inte märka det. Till kaffet och avecen måttades ifrån bordet intill en allvarlig brandmannanäve i riktning mot Rolf. Rolf hade med mild röst presenterat sig som bög.

Morgonen efter satt Rolf i en fåtölj med ett glas öl i sin hand. Bara jag fick ner den första, tänkte han, och det gick bra i små klunkar. När Anders stönande välte undan sitt täcke, befann sig Rolf redan i ett tillstånd av avstämdhet; smord och fin. Han sträckte fram en kall öl som Anders hällde i sig på sängkanten i bara kalsongerna och han började prata; han öppnade dörren och klev ut i gräset som glänste av dagg. Gryningsljuset spolades in i rummet och havet suckade utanför. Medarbetare ifrån de andra stugorna passerade och vinkade glatt som om allt var som det skulle.

Klockan åtta hade det blivit dags för den obligatoriska föreläsningen i mangårdsbyggnaden, det var ju därför man på pappret var där. En inkallad ersättare för experten på sprutbetong skulle tala. Han gav ett trevligt och kunnigt intryck och var säkerligen inte oäven, även om retoriken inte var hans styrka, han var alltför beroende av powerpoint. Rolf svalde och höll sig med händerna hårt fast i bordet. Allt som allt befann sig tjugofem personer i rummet. Rolf ville spy, absolut kräkas, men han trodde under några långa minuter att det skulle komma att klinga av. Men det gjorde inte det. Förgäves väntade han på en bensträckare och en stimmig stund då han hade kunnat avvika mer eller mindre naturligt, men den planen var han tvungen att överge och för att inte lägga spyan över det linjära A4-bladet och pennan reste han sig fort – just i den stund då föreläsaren lagt in en konstpaus för att markera den särskilda vikten av det just sagda – och lämnade sin plats, gick ut. Skärgårdssolen lyste komprimerat, som en för liten hjälm om hans huvud och han kräktes direkt utanför dörren i gruset, på sina loafers och på sina tubsockor med intersportlogga. Ymnigt flöt det som ärtsoppa ur hans vidöppet gapande mun och måsarna skränade vilt, lockade dit av mat.

Som hade han just blivit förhäxad, tänkte Rolf, kunde han inte längre gå upprätt och han kastade sig mellan martallar och solvarma timmerväggar. Han drog sig på känn mot det som glittrade och sjöd, ett brus. Där lade han sig ner, kröp på alla fyra på vältande stenar och gamla bitar av kasserade tegelpannor. Som en strandskata, tänkte han och sedan skrek och skrattade han samma sak, doppade huvud och axlar i sjön; han svalde bräckt vatten, gurglade, spottade och sjöng. Han tog av sig strumpor och skor, kastade strumporna i sjön, tvättade skorna. Gallan slet och rev i märgen och han spottade lite blod. Efteråt satte han sig i solen bakom en sjöbod. Han såg som i ett töcken Anders komma rusande ur en stuga klädd i lila kavaj och inget annat. Rolf somnade, torkade.
*