Vi tog en paus, taggtråd rev i mig, jag kapslade in känslorna, kastade bort tid och kraft, och nu är jag plötsligt här ute och går i stadens mer nyckfulla kvarter, planlöst med pengar på fickan. Jag har redan druckit en del och behöver gå av mig lite innan jag fortsätter. Innanför en random port byts friskt liv ut mot molande stön ur kvinnors munnar. I änden av en fönsterlös korridor i vinkel sitter en man och han är delvis dold av en disk och han har lagt upp sina skor på ett skrivbord. Han tuggar frenetiskt och stirrar på en tv. Med aktivt urbant ointresse – eller bara död innan död – plockar han sedlar ur min framsträckta hand, som plockade han med kompresser dränkta i sårvätska.

Nu öppnas automatiskt en inre dörr och jag tar några kliv in mot illa upplysta trappavsatser med tre eller fyra trappsteg och till flera rum av masonit eller betong och på andra sidan rummen kommer fler korridorer och jag snabbar på och jag är både djupare ner och längre bort ifrån dagsljus och gatuliv. I de små rummen av masonit eller betong finns två eller tre vanliga stolar, en tv, en hushållsrulle och en orange tiolitershink. En man i ett sånt rum frågar mig vänligt om jag vill öppna en knapp i hans byxor. I en större salong slår jag mig ner för att vila och somnar en stund till ett monotont och grällt färgsatt flimmer av kvinnor som penetreras i mun, i fittan och i stjärten. Jag vaknar med ett ryck av knakande ljud ifrån bänkraden bakom mig och i ögonvrån ser jag hur livremmar fladdrar som ormtungor och jag ser hud som är vit som kalk och blå som halstabletter och jag ser hur långa smala fingrar vandrar över en orörlig kropp. Ingen pratar. På en plaststol längst bak i salongen sitter en man med smal näsa, i svarta nätstrumpor och skinnväst. Han har tredagarsskägg och hans ögon verkar inte kunna eller vilja se och han ser ut att vara ställd till förfogande.
Jag går en våning ner, ner för en smal trappa, hukar mig lite, kisar. Här sitter väl de vanliga, tänker jag, taxichaffisarna, byggbasarna, de verkställande direktörerna, ombudsmännen… jag räknar till sex stycken. Här kostar det mer pengar. Inte heller här pratar någon, än mindre samtalar. Men man behöver i alla fall inte mota skamliga förslag, ingen här behöver varandra. Jag köper mig en kopp kaffe som smakar blyerts. Techno och eurodisco sprider sina kyliga klanger ur dolda högtalare, det är inte meningen att man ska trivas.

En ung kvinna kliver abrupt fram på en upplyst ramp, till kaffet, som klev hon direkt ur väggen. Jag känner igen henne: hon satt nyss vid kaffedisken på en metallstol och såg ut som en vanlig ung kvinna, nästan flicka, med knäna ihop, naken sånär som på ett par stringtrosor under ett slags bäddjacka och hon såg lite frusen ut, med en ljusröd nyans på nästippen. I handen vilade en lila vippa. Men nu när hon kliver fram sådär direkt ur väggen tar hon långa kliv som om hon åkte skidor och hon svänger på höfterna som ett kattdjur, putar med stjärten då hon rundar en metallstång. Hon klatschar sig själv i baken, släpper bäddjackan till golvet. Hon ligger sedan på golvet och lyfter ett ben i taget och hon avslutar showen med att snabbt vika trosan åt sidan och ännu fortare tillbaka.

Hyperaktivt knullande kroppar flimrar likvitt i väggfasta tv-apparater, var jag än tittar. Rampen är nu släckt och öde. Kaffet smakar fan. I väntan på nu vad? Timmar, känns det som, av hemsk tristess råder. Som vid ett jaktpass, fast utan äventyret. Som i barndomens kyrkbänk och spring i benen. Den unga kvinnan går efteråt omkring bland de tysta gravallvarliga männen. De placerar varsin tjuga innanför hennes troskant. Hon tar som upp kollekt. En man håller två tjugor i nypan och får vid sitt bord sig en egen liten stund av roterande höfter och glänsande mun och lår och han stirrar oavvänt på henne, visar inget gillande, men heller ingen annan känsla, möjligen hat. Mest verkar han stirra som var hon ett dinglande fiskedrag han just ryckt lös ur bottenslam och allmänt bröt. Flickan kliver en gång till runt om stången, mer oengagerat för varje stund som går utan att någon man visar henne sina pengar.

Men jag har fått min lön idag så jag vinkar henne till mig och hon går genast ner från rampen, tar mig i handen och för mig till ett litet kvadratiskt rum. Hon ber mig med en loj gest ta plats på en röd glansig soffa av något slags akrylmaterial eller plast och hon sätter sig själv på en stol mittemot och hon ler. Hon särar på benen och rör vid sitt kön. Hon öppnar med fingrarna det och hon berättar om de röda finnarna i ljumskarna som inte vill försvinna, trots de olika salvor hon provat. Jag runkar, mer paniskt än jag vill, men jag måste härifrån. Efter en stund släpper jag sperman mot ett stycke avrivet hushållspapper och hon drar genast upp trosorna, ber vänligt om pengarna. De pengarna hade jag sparat till min dotter som önskat sig en cykel, hon fyller år i morgon. Nu får hon istället för sin första cykel något enkelt, en symbol, det är tanken som räknas. Jag ska i alla fall vara glad, tänker jag, som lever och är frisk, och jag går upp och utanför porten slår grusigt ljus emot mig, som en varm hink med sand. Solen står i zenit och barnen slickar på sina vita vaniljglassar i stadens stötvisa kaskader av ljud ifrån bilar som svänger och bromsar in och av helt vanliga skratt. Min flickas mamma och jag tog en paus.

*