Jag är en infantil människa. Knappast har en groteskare enfald ställts ut på denna plats i bjärt beskådan. Den är av en sådan art att den för länge sedan borde ha blivit ställd till skams, till vanheder och till spott och spe och allmän munhuggan ner vid det krockade cykelstället bakom sopsorteringsbehållarna. Om, jag säger om! – människan som utrycker detta, det vill säga moi! och avger dessa odörer, inte vore så förödande obetydlig, så handfallet ofarlig, ja, medborgare – så infernaliskt lik en pingvin! Den är helt enkelt måttlös i sitt tröga flöde av avbrutna impulser och valhänta förnimmelser. Varken landade eller fästade signaler av nyanserad tillvaro eller av skimrande lust står där att finna. Allena råder ett bubblande rosa dis av köttig och ogenomtränglig flåsande kättja. Ja, kära medborgare, jag vet att jag är orättvis mot de smokingklädda pingvinerna.

Det handlar, förstår ni, om en längtan… en vansinnig och oförlåtlig längtan efter en smula kärlek som förde mig hit ut. Jag ville så gärna tro. Jag ville så gärna tro att jag räknades då Gud allsmäktige fader bläddrade vilt i ritningarna och lusläste tabellerna; när han ordnade solen och stjärnorna, kvinnorna och de ruttnade träbryggorna vid ländernas sjöar och stränder.
Men nu står jag här med puckeln åter utvuxen. Med mjuka händer, varma som predikantens, pillar jag hål. Jag står där jag alltid har stått – och borde ha förblivit stående! med fötterna på varandra och med gamnacken blottad för vind och cancersol. Kanterna på hålen i strumporna skaver mot lent skinn.
Medborgare, för två månader sedan mötte jag henne. Det hela förlöpte fint; på så att säga den fina stigen. Ömma var mötena vi sprödsinta och klarögda fångade: som blå fjärilar kupade vi dem med långfingrade händer. Det var precis lagom kittlande långt mellan den första strykningen på kind med lätt darrande fingertopp till doften av blodfyllda ryckande kön. Jag gav henne mina finaste ord, hon gav mig sin röst.

Mitt misstag var ringa och svindlande grovt. Nu ska ni få höra, dyraste medborgare! Hon blev efter en naken stund liggande med ansiktet mot tapeten, låtsades sova. Själv trampade jag linoleummattan fram, barfota med kaffet i mugg och smuttade och provade att le. Jag hade en tid att passa, jag måste iväg. Men jag stod och vägde mina steg. Ett i riktning mot där hon låg, ett ut mot dörren i hallen. Jag hörde, jag såg och jag förstod att hon kände av min vankelmodiga närvaro och hon bröt den mitt itu med ett distinkt: ”du måste gå”.
Hon såg, den kvinnan såg och förstod tyngdlöshetens letargi i mitt väsen, i mitt sannaste skikt läste hon lusen i mig, den såg hon. Klämd mellan viljan av att få gnugga mig in under hennes mjuka lätt behårade kind och titta sönder hennes blick, och min längtan efter att få bara kramas verkade i mig. Det dubbelklockade spelet dinglade stumt mellan mina ben, drog mig bredbent ner mot min egen lägsta tyngdpunkt, som fotbollsspelaren som fått korn på boll.
Jag ringde inte henne, hon inte mig. Jag vankade av och an mellan mina fyra väggar av cementerad byggsats, som en isbjörn på zoo. Jag sneglade naturligtvis på flaskor med sövande innehåll. Skinnet på puckeln blev allt tunnare. Snart så tunt att det vid ett tillfälle, när jag kom åt en sängstolpe, där uppstod ett hål. Min sköterska – ja, söta medborgare, jag säger min, för det låter då som att jag är någon att räkna med – vätte tre gånger i veckan sårets fuktade salvkompresser. Hon menade att det handlade om en ovanlig form av ödem, men att jag förstås inte fick vara orolig.

Jag kunde inget göra och bidade min tid med att minnas hur jag som just könsmogen brukade titta in röret och där se säden mogna, som flod efter ebb. De unga kvinnorna, vilka sedan kom fram och visade sig för mig brukade hålla mig i handen medan de hängivet suckande låg med benen uppdragna mot sina älskare; ivrigt gnuggande sina levande underliv medan de höll min hand, som stacks fram under sängen, i respektfull värme. Så mycket säds som spillts, tänkte jag. I toalettstolar och badkar, mot skjortor och lakan, över grön mossa och renlav. Frisk säd. Jag tömde mig till bilder. Efteråt såg jag mitt ansikte i spegeln: det var grått och upplöst. Jag såg ett ledlöst blötdjur: upprivet, förtärt, sinnesslött.

Efter tio dagar kom ett bud, mina snäckliknande medborgare och kälkborgare. Hon hade inte haft tid, sa hon, hon hade varit så trött. Så var det denna gång, förstår ni, hon var helt enkelt utarbetad, oskyldigt drabbad av obetald arbetstid och underbemanning i den trygghetssektor vari hon tjänstgjorde. Emedan jag försökte höra på vad hon hade att säga, även om jag i mitt utryck vinnlade mig om att lägga till en listig gäspande biton som klart och tydligt ville visa henne att jag inte helt litade på henne, så började min överskottsvätska att sakteligen pissas ut. Min sköterska kompletterade omslagsbehandligen med urindrivande preparat och stolpiller, och snart kunde jag med obruten tillit, i gummisulor, åter gnugga mig mot sängstolpar och mot stadens sprickfärdiga fasader.
Självklart har denna mitt anspråkslösa vittnesbörd, om ni medborgare i prakt och glans nu hade fått för er något annat, inte ett ringaste dugg med vårt begynnande pågående möte att göra, ja, jag väljer att använda ordet relation (hennes och min), eftersom jag kan, because I can. Häromdagen rekommenderade hon mig en bok skriven i början av förra seklet (”inte då, men då för innan”, som hon brukar säga, för att hylla en död faster som hon tyckte så mycket om). Boken var välfunnen och filosofiskt skriven om gommens fysiologi. I söndags delade vi på en gul melon.

*