det bromsas lite varstans
trots att farten för oss framåt
så är fruktan för konsekvenser
något som berör mer

vi fyller inte hela cirkeln
vänder tillbaka och går
invanda fotspår tillbaka
till ruta ett

en kollektiv rädsla för att
hamna på okänd destination
långt utanför trygghetszonens smekande hand
och där blir vi aldrig kompletta

vi vattnar våra fördomar med övergödningsmedel
låter de små grå cellvävnaderna i huvudet konstant vila
då trygghetsspåret är den enda självklara valet

hur mycket vi än önskar framåtskridande
så når vi aldrig längre än första fotsteget
och sedan förbannar vi dem som löpt linan ut
med en egenpåhittad missunsammhet

har sprungit hela mitt liv
är konstant på okänd mark
tanken har aldrig slagit mig
att någonsin vända tillbaka

du kan böna och be
kasta vilka lockelser som helst

du kan sälja in tryggheten
och hur behagligt det är att
känna sin omgivning

det spelar ingen roll

tänker ändå inte stanna