Han matar mynt i en jukebox i Riccione. Han är tjugoett och hon som står bredvid är sjutton och ifrån Bolzano. Bluespower, säger hon, och lägger till ett ah. Clapton is best, fortsätter hon, med ett långt a i Clapton och ett b i best framsagt med läpparna. Finns du, tänker han. Två dagar senare vandrar de på en slingrande väg i bergen, då och då råkar de gå på varandra och deras höfter möts. Han ser att hon rodnar. De sätter sig ner vid en liten blank sjö. Han petar med ett grässtrå på hennes nakna fötter, de kysser varandra med läpparna, lätt. Han saknar alkohol, tror han, att skyla med och bli modig av.

3 januari. Ett halvår senare säger han upp sitt jobb i Stockholm, lånar ut sin bostad och åker ner. De har skrivit till varandra, han på engelska och hon på tyska och hon har fått hjälp att förstå.

7 januari. I ett litet sällskap på en bar i Dolomiterna. Man har åkt nerifrån slätten dit i en bil med en framdörr som inte gått att stänga. Mörkret sluter sig som en säck och hon flyttar över till hans knä. Men han håller inte om hennes midja, kan inte det eftersom han blir alldeles passiv och stel, närmast selektivt muterad (ja, jag vet att det heter mutism).

14 januari. Det lilla sällskapet håller en avskedsfest för honom. En generös man med tät skäggväxt, som han får sova hos, spelar stålsträngad gitarr och sjunger manligt och förser honom med öl och grappa och ur stereon Neil Young. Man fotografer varandra, ler och håller om varandras axlar. Hon kysser den generöse med tätt skägg och gitarr, han ser att hennes tunga blänker och glider in.

16 januari. Han sitter på sängkanten på ett hotell vid järnvägsstationen i Rom. Han försöker hålla morgonstäderskan borta, värjer sig förgäves dag efter dag. Han går en trappa ner, dricker konjak och fyllnar till med en spanjor. Han smyger som en strykrädd hund i kvarteren runt station, letar efter en rullande tidningsvagn och ingenting annat: han köper en inplastad porrtidning. Han stannar en vecka, runkar.

27 juli. Han besöker Bolzano. Han äter hennes mammas kalv och gnocci och vaknar av doften ifrån espressokokaren. Hon jobbar mest hela tiden, han vet inte riktigt var. Han lyssnar på hennes skivor. När han ska åka därifrån pussar hon honom på italienskt vis, men han lägger in tungan.

14 juli, två år senare. Han kliver av i Bolzano. Han kommer ifrån tio dagar i Budapest, med läsning av Anteckningar från källarhålet i en park, och med sjåar av vitt källarsvalt vin och kabanoss och han vinglar sömnlös och illamående ut på plattformen. Det är morgon och sol överallt och barerna och livsmedelsbutikerna är stängda. Han sätter sig på en bänk vid en damm och han är torr som öken i munnen. Varje gång han är på väg att somna petar en polis på honom med en halvmeter lång gummibatong. Han klarar inte av att besöka henne och detta var sista gången. På kvällen kliver han på tåget.
*