spelar längre ingen roll
när ljusåren i bagaget minner
att det brusar i mitt balanssinne
när första steget tas över den
bottenlösa avgrunden

vågspelet är förnedrande,
gränsdragningen blir en linje
som håller mig ifrån,
låter mig finna löv som redan
förmultnat till jord och sett
uppståndelsen i dess livlösa vitöga,
förstått att ensamheten är en vandring
som slutligen leder till ljus

från tidlöshet till nu
fördelar jag min tacksamhet,
där oförståendets moder ammade
återfödelsen och vakade över mina steg

mina ord ska forma, leva och
beröra din vilja och din lag,
för att en dag destruera
den gräns och avgrund som håller oss ifrån

hur långt än avståndets grymma existens håller oss
så finns vi i samma värld