Det här var i Schweiz i min ungdom. Jag befann mig högt uppe bergen. I byn fanns inga bilar och hit kom man via en liten bergbana. Jag deltog i ett stort ungdoms läger. Där fanns t.ex. underbara franska Sylvie, vackra Mette från Danmark, finske Kari, italienske charmören Nicola och naturligtvis engelsmannen, kallad King Robbie.

Denna morgon var det bara jag och min österrikiske kompis Dr. Jazz vakna utomhus. Vi pra¬tade lågmält och njöt i morgonsolen.

Efter en stund kom en man släntrande längs by¬gatan. I handen höll han en svart klarinett. Troligtvis hade han spelat på hotellet där det varit dans igår kväll. Han bad om en cigarett och satte sig bredvid oss.

Efter en stund tog han klarinetten och började försiktigt spela Wild Cat Blues. Dr Jazz fyllde i med ackorden på sin lilla ukulele. Tonerna rullade ut mellan bergen i den vackra sommarmorgonen. Jag över¬tog ukulelen och vi prövade en annan New Orleans-blues. Vi avslutade den lilla improviserade konserten och gick tillbaka till pensionen där våra kompi¬sar nu hade vaknat och börjat äta frukost.

När alla ätit klart, gick vi ut på terrassen som hade en vidunderlig utsikt över dalen. Solen gnistrade och värmen började stiga. Vid ett bord satt en äldre man med vitt hår, prydlig sommarkavaj och välputsade skor. Han reste sig, frågade om han fick slå sig hos oss ned hos oss och undrade oss vilka vi var. Han talade en utmärkt engelska med en svåridentifierad brytning. Vi berättade om det internationella ungdomslägret och frågade var han kom ifrån. – Sydafrika, blev svaret. - Oj, Sydafrika!

Strax var han omgiven av oss vetgiriga ungdomar. Frågorna haglade.
-Apartheid, vad innebär det egentligen? – Det är väl segregation? Det är ju ingen skillnad på svarta och vita. Varför kan inte alla ungdomar få växa upp tillsammans? Varför är nästan alla svarta så fattiga?

Han tittade lite faderligt överlägset på oss och sa: - Ni måste förstå. De är inte som vi. De står på en annan nivå. Det är biologiskt. Det är naturens gång. Apartheid är det absolut bästa systemet, både för dem och för oss. Det visar historien.

Vi ifrågasatte allt han sa. Det spelade ingen roll vilka argument vi använde. Allt möttes med samma faderliga överlägsenhet, där vi behandlades som mindre vetande. Han var som gåsen man häller vatten på. Det bara rann av honom, ingenting kunde få honom att ändra sig. Vi kände en enorm frustration, men allt var förgäves.

Till slut tröttnade han, log lite förbindligt och sa: Mina barn, ni kommer att förstå det här och ge mig rätt när ni blir vuxna. Ha nu en riktigt trevlig vistelse här i Alperna. Därefter reste han sig, vinkade lite med sin välmanikurerade hand och drog sig in i skuggan i pensionatets matsal.

En liten, vit, prydlig, sydafrikansk herre.