Din tystnad och dina stopp slår hårt som ånga
på min
semester.
Där jag står är det höst i luften omkring mig av
din
döda
kyla.
Du vissnar av mina ord, du vissnar av mitt
kött, och jag
vet,
att min olyckliga kropp knoppas av som lätta
tulpaner.
Nu öppnar sig semesterns instängdhet runt mig, inte alls som en klar
tung dag.

Är du glad att du varit fångvaktare, är du glad över att räddas ur pastellen?
Räds: utanpå semesterns yttersta,
utanpå all döds kött,
slocknar med skrikande vatten en grund,
offentlig vecka.