är fjärmad från sidled
och förfrusit båtbenet
tillsammans med fruktan
inför en morgondag

borde inte fortsätta skratta
men kan inte göra något annat
mitt i gråten

står ensam i regnstänkens konsekvens
låter orden få överrösta det störande bruset
och lämna skurarna bakom sig

för sekunden slutar inte sin rörelse
minuten vägrar bromsa in

aldrig sett världen från just denna plats
inser nu det självklara,
som borde ha ristats in i sten
att tiden längre inte är en fiende,
inte ens något att vara rädd för,

det är vår vägvisare
och anledning
att ta beslut

när den väl upplevs
så är vi närmre lyckan
än någonsin