transparent regn
genom dis
förflyttar det vackra
ännu närmre

gråter inte längre när motgången visar sitt ansikte
gömmer mig inte längre när tristessen uppenbarar sig,
står stadigt med framskjuten bröstkorg
och omfamnar

förändringen som skapade kaos,
grusade alla framtidsutsikter och
eldade upp förhoppningens udde
förde mig till de mörkaste av platser
och kreerade en person jag inte ville vara

låter regnet falla
driver ihop med motvinden
ler tillsammans med skymningen
och står rustad inför natten

allt som skapade obalans
ord som grävde djupa hål i själen
och blickar som fick fötterna att förlora sitt fäste
låter jag existera som ett bevis på att
livet behöver sin motsats för att finna sin mening

låter avgrundsdjupa hål existera i samspel,
acceptansen har skapat ett ödmjukt pansar
som låter mig leva i samma värld som odjuren

men med ett leende,