Gräset luktar surt som om det skulle ligga avhuggna huvuden eller sur mjölk i dikesrenen. jag vet vart vi är på väg. det är natt. månljuset följer oss som en kallhamrad underrättelsetjänst, ringar in oss på brottsplatsen även om den ständigt ändras, platserna. bilen står parkerad vid grusvägens utkant, en vit nedsutten Ford Escort.

Målet vet jag mycket lite om och var vi kommer ifrån. vi är på vägen när min skugga plötsligt faller ur mig, ingenting du märker av. jag håller det hemligt, försöker lirka, pressa in skuggan i bröstet därifrån den verkar kommit. sist jag såg min skugga låg den framför mig.

Du plöjer genom det midjehöga gräset likt en soldat eller desertör;"vi är snart framme!",säger du och vrider ditt blonda svettiga huvud mot mig leende. jag nickar stumt bakom din starka rygg. "ska va fan om det finns fästingar här!"ropar din röst glatt som om vi är på dagsutflykt med våra metspön, jagande hala gäddor.

så är din röst på lite längre avstånd, vet inte hur jag ska förklara, helt enkelt måste jag halkat efter. ingenting ska få fäste på oss, tänker jag sammanbitet tills jag skriker rakt ut. här där gräsets växande dån omsluter mig. tills du aldrig mer vänder dig om...