till sist efter

närmare tre månaders solsken

över utbrända människor

bortom all njutning

samt torrlagda sjöodjur

som sökt skydd i metropolen

där minsta råtthål

och katedral har väntat på tå

drar äntligen

skurarna in

till rytmen av åskdån

blixtrar gammal schlager

av magiska under

högt över guldet

sjunket i rännstensfloden

spricker hela städer

och mörknar till aska

varur reser sig

ett förband av små fästingar

längs nya gröna strån

torkar bort allt blod

med sugande livslust

inget däggdjur vill gå med på

likt ovärdiga virus

knaprar sig djupare

in i maskinella minnen

och sprider människans historia

till smultron som

fåglarna får i sig

får soffslumraren för sig

medan tordönet överröstar

hans surrande bordsfläkt

genom halvt drömd

fastklibbad andedräkt