Smärtan när mötet är över
ger mer sår än att säga sanningen
som egentligen inte finns
då du inte ser det du kunde ha

Ändå längtar jag efter dina händer
din puls vid halsen och
hur du berör i ett andetag genom
ditt hjärtats slag på min hud

Jag faller utan att veta
om jag står ensam där
vi borde mötas

Ligger stilla för att inte upphöra
i en förtvivlan av ovisshet
där jag endast gör mig själv såpass illa
att jag alltid återvänder
till verkligheten