jag kan inte
försöker inte ens
det är tungt och förfärande
ett tomt rum utan väggars lek med tystnaden
som förskjuter och fördriver

borde vara självklart
men förkastar din utandning
bortom mina gränser

jag andas tungt och oregelbundet
släpar på förlamningen
som är trasigt och starkt om vartannat
förväxlar din glädje med min död
skrattar ihåligt

du vänder dig sakta om
slungar motstånd
blottlägger skammens rötter
och omfamnar mig

däruppe under pelaren
ett ansikte förvridet av ömhet
underliga stumma fåglar
och jag tappar greppet om din tillit

det gör så ont
som om det självklara inte längre fanns
det som var vår spegel
nu rispad till mörker
till trasigt mögelmörker

trygga sekten vet
jag vet också men vågar inte
det skrämmer mig
och natten skrämmer mig
när vålnader smeker
och vampyrer
alltid bortom mitt synfält

på höger sida bortvändhet
på den vänstra vansinnet
om min förtvivlan är äkta
ska tårar bli till glädjetårar

tänker att framtiden
söker en öppning genom rädslan
och tänker på din fångenskap
så ensam i mitt hjärta
men vi blundar varmt
tillsammans i mörkret

för på bottnen finns det blodspår
starka spänningsfält som skär igenom allt
och små hus mumlar
små blottlagda kryptor ber sitt fader vår

medan kväljningar stramar svalget
hackar sönder gommen
och jag hostar slemklumpar av glas