Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ljusgläntan


vid vägens slut
väntar ödetorpet

i farstun hänger
en fläckig spegel

jag dröjer en stund
minns inte vem jag är

eldstaden bjuder mig sitta ner
jag somnar

som tröjan vrängs jag ut och in
skakas i vinden
får frid

morgonljuset skiftar färg
jag börjar sakta leva om mitt liv


Fri vers av Rublev
Läst 334 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2020-04-20 15:14



Bookmark and Share

  bumerang

"börjar sakta leva om mitt liv"
- är det inte just så i så många kreativa ögonblick? När man ser en bit längre och tror att man kommit dit för att det finns en mening med det.
För "en"
Eller "man"?
Jag.

2021-03-25

    ej medlem längre
Ustökt! En dikt att minnas!
2020-04-27

    ej medlem längre
Vilken inbjudande och nästan frödingsk stämning i denna sällsamma historia. Med väl valda bilder tecknas en bild av ensamhet och hemkomst, en stilla förlikning med det liv man levt och livets gång. För oavsett vilket liv man lever eller har levt, när det gäller att möta sig själv och döden, är vi ensamma. En dikt med utsökt fingertoppskänsla inför poesins möjligheter och mänskligheter, som jag tycker mycket om.
2020-04-21

  Solweig Jansson VIP
Vackra bilder om att finna sig själv !
2020-04-21

  Fredrik Axelsson
Vackert (och värmande) om att till slut skapa ett möte med sitt inre och det förflutna.
Det jag fastnar extra för vid sidan om handlingen är pauserna och tempoväxlingen som gör allt väldigt laddat och effektfullt. Riktigt skickligt!
2020-04-20

  Eva Langrath VIP
Varsam och vacker text som inger hopp om nytt liv.
2020-04-20

  Emanuel Sigridsson VIP
Rummet är nedlagt, men tiden fångar det stilla, en pilgrim som har en orsak att vara där når sitt mål, får det som få förunnas: leva om sitt liv. Förunderligt!
2020-04-20

  DavidM VIP
Texten får mig att se bilder, av torpet och av känslorna. Metaforerna, tiden, friden. Mycket, mycket väl skriftat.
2020-04-20
  > Nästa text
< Föregående

Rublev
Rublev