Jag har tappat fotfästet. Jag såg henne på stan: jag cyklade på kajen, tätt intill husen och när jag vek om ett hörn hade jag henne helt inpå mig och hon gick där med en annan man och hon kisade som jag minns henne, hon spretade med fingrarna som hon brukar och jag hann se leverfläcken på hennes hals. Jag dricker kaffe vid mitt fönster, svalorna flyger en lång tid ännu där ute, flädern fortsätter att blomma och snälla låt mig vara människa, och snälla låt mig vara man.

*