När jag var liten var släkthemmet trygghet. Jag längtade dit alla dagar om året och fattade inte varför vi var de enda som bodde hundra mil bort. Hur kan man välja att vara avsides. Att det var en fristad från att vara utlämnad till familjen förstod jag inte då. Varje gång vi parkerade i hamnen och kände lukten av båtbensin och sötvatten slå emot oss smög sig friden in i mig. Trygghetsknarket pockade. Morfar hämtade i lillmotorbåten och vattnet skvätte i ansiktet när vi for över sjön. Bråkade sedvanligt med syskonen om vem som fick sitta i fören. Se ut. Känna sig friast.

På ön fanns småkusiner storkusiner tremänningar och annat folk. Släkt eller inte, allt gick ihop. Barnbenen sprang för livet från livet som annars levdes, för en stund uppslukade i den idyll som sommar och släktkärlek innebär. Människor som omfamnar säger hur fint det är att se dig och verkar mena precis det. Det gick inte ihop med de vana hälsningsfraserna. Jag lärde om, lärde nytt, vid varje början och slut. När vi sa hejdå grät mormor på bryggan som om vi skulle dö innan vi sågs igen. Jag bad henne att skärpa sig som bara småbarn gör.

Nu är ön alltid kallare än då. Eller hade man tjockare hud som liten. Jag mindes aldrig myggen vätan kylan som tränger in genom de obonade stugorna. Tystnaden som lägger sig när alla jämnåriga flytt någon annanstans. Mormor bor inte kvar, är för skröplig för annat än stadslägenheten och får på nåder besöka det hem hon byggt upp. Stigarna vi gick på när vi var små har börjat växa igen. Liksom minnena. Regnet faller som det alltid gjort, stänger av från fastlandet, väser att i naturen är du inget. Jag kan inte ens köra båten i finväder, är avskärmad på båda sidor oavsett.

Moster nynnar ändå i köket. Lagar varmmat och bjuder in och bjuder till som släkten gör men familjen inte kan. När jag var liten förstod jag inte. Nu anade jag samma spärrar i mig. Människorna här uppe har både gud i själen och ömhet och arbete i händerna. De ojar sig, men klagar inte och tvivlar inte på en god tillvaro. Inte som jag. Jag bjuds in till värmen men kan inte stiga på, står vid fönsterglaset och blickar ut eller in var jag än befinner mig.

När natten lägger sig men ljuset stannar säger mamma att hon önskar att mormor kunde tro sig. Tro sig vad undrar jag och hon svarar antidepp. Säger att något borde få kännas muntert igen. Jag undrar vad som finns att vara munter över när man är instängd och alla runtom en dör. Att vara munter skulle kännas mer pillerkrävande enligt mig. Hopplöshet behöver inte hjälpas om den inte är obefogad. Mormor hade fog. Låt henne gråta.

Tystnaden går att vänja sig vid men avsaknaden av trygghet känns värre än inget alls. Jag klarar inte att hindra mig från jämförelsen, bannar min oförmåga kyla frånvarande själ. Håller inga ömma händer, möter knappt blicken när den säger att den saknat mig. När vi säger hejdå gråter mormor på bryggan och jag tänker att hon nog hinner dö innan vi ses igen.