Det hade plötsligt blivit varmt av någon anledning. Jag hade somnat ifrån en tanke på ett jobbigt samtal som jag tyckte att jag borde ringa, för att få behålla självrespekten. I sömnen hade jag med säkerhet drömt om att villan jag bodde i (jag har i verkligheten hyresrätt) hade blivit invaderad av tre brunbjörnar. Björnarna försökte, både valhänt och målmedvetet, ta sig in ifrån framsidans trädgård med soptunnor, cyklar och hundraåriga lindar, samt ifrån baksidans loftgång. Det fanns inte mycket jag kunde göra, men det var en dröm, och nu var jag vaken och varm. Jag reste mig och sköt fötterna i ett par tofflor, krängde en tröja över huvudet och gick ut, låste lägenheten och tog trapporna ner till porten. Jag satte mig på en bänk på gården.
I ena handen ligger en pocketbok och med den andra handens fingrar håller jag en termosmugg med kaffe. Svalorna flyger osorterade under ett vitt raster av moln, som skridskoskär på ospolad is. En ung kvinna i gröna, tätt åtsittande blanka byxor säger nej nej till en liten naken springande flicka. En gammal avspolad hund vandrar stel mellan två portar, fram och tillbaka. Om halsen bär den ett skärt koppel som slingrar sig över asfalten. Ur en parkerad Skoda Felicia med stängda dörrar och uppdragna rutor strömmar dansmusik. Jag ser på mina händer, tänker att de vuxit.
Efter en halvtimme går jag in, tänkte att jag kunde gå ut igen efter en stund, men det blev inte så. Jag minns inte varför jag gick in, men jag vet att jag, där ute, funderade en liten stund, flyktigt, på att det vore lättare att drälla ensam på gården en hel kväll tills solen går ner med en kvarting whiskey att spilla i kaffet, eller att då och då gå in efter en ny flaska öl. Men det går inte nu, jag vill inte, vågar inte. Jag stannar inne och gör inget annat än inväntar mörkret, vandrar möjligen mellan rummen, gör i ordning sängen till natten, kanske borstar jag tänderna. Vid tröskeln in till köket drar ett oväntat ljud mig snabbt till fönstret: en kvinna knullar någonstans. Jag skjuter upp fönstret på vid gavel och lutar mig med hela överkroppen ut. Jag ser en drypande måne, tittar på den. På diskbänken kryper en lus och en vanlig fluga. Men om det vet jag ingenting.
*
Allting rörde sig mot en enkelhet. Jag stack fötterna i ett par stövlar och gick kognitivt ut i mjukisbyxor och kavaj, kände noggrant efter att tändare och cigarr låg i fickan. Jag gick till tornseglarna och till den lokala skymningen, till en vit katt och till gungorna. En kort stund trodde jag förtvivlat, när blicken fallit in mellan två tallar, att man hade tagit bort ett vattentorn. Vad jag gjorde innan minns jag inte. Hur det såg ut i mig när jag fattade beslutet att gå ut vet jag inte. Jag kommer ihåg att jag i soffan kanske tänkte att jag inte tycker om etablerade människor, eftersom de beter sig som att de visste väsentligheter om mig som de inte fått av mig - ja, det är mindre av min antydda paranoia än ett sätt för dem att skyla över sin haltande förmåga till nyfikenhet och fantasi. Hon sa: din smärta är min. Så fan heller.
Den där lilla stunden nu då gatlyktorna tänds med först en grön färg, innan de tänds på riktigt gult, och en väv av mig som pumpar som talar som tuggar rött; som suger fram en lukt av gammalt svart blod, av träsk, av stryk, av fitta, av snö på vågor, av mor och far. Hon som använt mig ville att jag skulle önska henne lycka till.
Jag försöker spela basket, händerna är stela, skjuter bollen åt sidan. De bästa människorna vrider sina ansikten, skrattar vant med ögonen och rör sig vänligt om varandra. Jag vill också leka och skratta.
*
Bilar rullar på asfalt, löv vrider sig i blåst. Jag hör något som borrar i betong. Jag hör hårdrock på andra sidan en stängd dörr, min telefon ringer. Jag sitter på en stol i köket och minns. Klockan tickar, minnena landar i mig för att den som är med mig inte lyssnar, för att jag tröttar ut honom med mitt, med gammalt; för att han har sitt, nu åker en motorcykel förbi. Jag sitter redan i gruvhissen, sjunker ner i berget till hon och jag: hon i fotsid klänning, kanske hette det tunika, duvblå, och jag med sött vin i andedräkten mot hennes hals och hennes öppna underliv mot mitt lår och mitt ollon mot tyget och hennes näsa och mun mot mitt ansikte och hennes man i rummet intill och jag visste inte om hon ville eller när och hur. Och jag höll bara i henne. Kroppen är ett lustigt instrument: ett tivoli ett massmord, en skjutning, en dansbana med kulörta lyktor på en brygga i en vik - ett begravningståg i New Orleans, en vuvuzela ett körfält en skrattande mun, en mås. Som Lagos

Jag har förlorat en kvinna och när jag, någon gång mellan det förbannade ätandet och de entoniga sängbestyren (tandvård, klinisk onani osv) sätter mig på huk i hallen vid en ärvd kista för påslakan, faller jag så äntligen i golvet. Jag välter åt sidan som en hård levrad klump, stöter ur mig som jag fallit. Efteråt är mitt ansikte vått, och jag står framför spegeln och upptäcker att de där knapparna till ögon som jag i några timmar gått omkring med är borta (har sedan en tid tillbaka fått för vana att titta till mig). Senare, när jag i natten råkar se mig själv i köksfönstret - jag har varit där ett tag nu, i fönstret: mitt ansikte har betraktat mig, stilla, kanske några sekunder, eller längre, innan jag mig - förstår jag att mina ögon blivit till min pappas ögon, med sorg i. Jag är glad för det, glad över att jag är på riktigt, och glad över något grumligt, som skräck, som dy, med att man aldrig dör. Och ja, jag liknar gärna min pappa, jag gillar honom, mer som död än levande, för varje år allt mildare stämd - han eller jag, han och jag.
Samtidigt har de matt svarta skarvarna nere vid älven tömt sina krävor, och imorgon kommer jag att ta tåget ner, på kvällen tänker jag kliva över inhägnaden och ta ett steg ut på den ruttna kajen. På en gräsbevuxen pråm en bit bort i vattnet kommer det då att sitta ett sällskap med olikformade hattar: de ska lukta av alkohol och cigaretter och tång och diesel och de är allihopa magra med använda händer och de ska skratta hest då de inte tiger som nebulosor som sill.
*
I skogen på morgonen: jag plockade bort en lingonkvist från hennes ena skinka då jag tog henne bakifrån. Hon sa det var en gammal flickdröm, jag tänkte: det här var sista gången. Mitt på dagen, i ögonvrån tvärs över gårdsplan, som skuggan av en hand, löpte en ljus råtta med, ja, jag svär, skära ögon. Den bilden följer mig i dagen, återkommer, det hjälps inte, i larmet av ömsint plockande gester, i vågskvalpet av temporärt begriplig storstad, i ett spritlöst rus av noggranna ord och ångbåtars eruptiva fason - i regnvåt gatsten om natten ramar jag in bilden av den ljusa råttan med, ja, jag svär, de skära ögonen. Nästa dag ser jag, i ett undvikande möte på en trottoar, den skräckinjagande glansen i ett föräldrapar, rullande sin baby. Jag känner, ja, dessa dagar att livet är mer än erektion och glimtvisa ögonkast i dörrparet på en buss vid Skanstull.
*
Jag tar i kvällen en promenad till affären för att köpa bröd, mjölk och en bit choklad. I ett upplyst fönster fyra trappor upp mellan isärdragna blå gardiner står en röd blomkruka med en grön växt i. Jag går till affären för att köpa bröd, mjölk och en bit choklad med samma bultande hjärta som jag hade på min väg till affären under de stjärnbeströdda kvällarna 1975. Men den gången med en mindre kropp, fast, skulle jag tro, med nästan samma rörelsemönster.
På vägen tillbaka, alldeles nu, märker jag, som vid sidan om sinnena, att här går omkring ovanligt många sällskap bestående av fem eller sex individer. De allra flesta mörkt klädda, lättsamt diskuterande eller tysta. I en trapp mellan två kvarter just där jag tänker ta ett steg står två fjolårskid helt stilla och betraktar mig. De hoppar ljudlöst åt sidan då jag sedan tar det där steget. Himmelen är mörkt blåsvart med något ljusare stråk, räfflad. Ur ett vidöppet fönster hör jag Smetanas Moldau och när jag kommer fram till min port igen förstår jag att solrosen som var två huvuden längre än jag är försvunnen, kapad. Ordet rotfyllning vill inte försvinna från mitt huvud; rotfylla (vodka och öl). Jag kan inte för mitt liv förtränga att jag ur avloppet i morse drog fram delar av ditt långa svarta hår.
*
Om ansiktet just inga händer men vind som ett nyss torkat linne. Du kunde ha varit med mig om jag varit en annan (din hand i min, min hand runt din arm, du mot mig; jag sufflerande din levnadsberättelse, du fyllande igen mina hål; vi planande ut mot ett oss). Jag går obscent själv ner i vattnet, knäar och välter mig rak i ryggen omkull, plaskar till, flyter sedan på vågorna. Röker ensam en obrutet osläckt cigarill med solen på skallen, tänker på termoskaffet som jag snart (ja, det är jag som bestämmer när) får hälla upp. Om jag hade haft en hamn - en fast kvinna, en relation med en regelbunden ömsesidigt utportionerad ömhet, med skimrande vila i - så skulle jag le, le för mig själv, le en tillförsiktens hematom. Men nu ett stumt allvar utan liv, med sprattlande åthävor, ett schematiskt gyckel. Jag försöker verka upptagen, igång.
*
Öppnar dörren till den franska balkongen. Första stunden av höst rullar in som en kropp över golvet. I tisdags satt jag på en förstukvist med benen i kors och blundade. Jag hörde hur det rasslade i busken nedanför mina nya skor. Jag minns att jag undrade ”en fågel låter inte så”. Jag tittade ner och såg en råtta, grå, släpande på sin tunga svans, gammal och med all tid i världen på sig innan den ska dö. Jag kände ömhet strömma i mig, som inställd frostbrytning. Som när smärta släpper.