I små och stora anfall av tuggande indolens står de försåtligt potenta männen med ena skosulan tryckt mot vägg av blästrad betong. De stirrar på mig. Jag står vid backen upp till mig och plockar sippor, men min längtans blåa blomma är borta, jag kan inte hitta henne. Frihet betyder ingenting, inte heller ångestattack eller hopp, ord som lägger sig mellan läsaren och det skrivna, som dålig mage mellan älskade och som en kropp i ett titthål.
Åsar av damm och tappat fett i solvarma diken, spill ur förslappade vävnader. Stela kattkroppar i ett virrvarr av taggtråd, spår av läckande bensin. Ett skutt över ån med alla bokstäverna i famn, som kastved av masonit på en tipp. Skrikandet ur mun som slutat tala. Fötter som börjat rycka. Rosa bubblor och nors, i luften flarn ifrån rostiga bilar. Ensamheten vid kanalen är rimligare än kadaverensamheten på torget. Hon och jag brukade skratta in i varandras munnar högt åt ensamheten, det slags är svårare att göra ensam. Avslag var vårt ord.
*
Att vilja vara nära men inte kunna – det verkligt jordiska helvetet. Tänker att man kan paketera det funktionshindret på olika sätt: som i ett bländsken av att vara igång, eller som med ett ärligt fall rätt ner i det allra svåraste. Med allt vad det innebär av att efteråt låsa dörren och lägga sig under filten, svälja tabletter, dricka vin. Berättelsen om att bli våldtagen som liten, förgripen på. En förmåga, som vi alla bär på, är att kunna komma tätt nära, och den punkterades där och då för resten av livet, som en lång kall nål rakt in i lungan. Med längtan intakt, men utan förmåga.
Kanske sa du, fina, att vi var själsfränder, men det känns inte som du (och ja, vi hade setts en gång, en kväll, ett år innan, men då valde jag en annan och jag och den andra satt fästade vid varandras munnar med dig vid samma bord, du reste på dig och gick utan att jag märkte det). Det var vinter och Borås låg inpackad i bucklig hal is och betonghård snö. Du sa du kunde komma och hämta mig med bil ifrån station, jag insisterade på att jag kunde gå, så jag gick, halkade och gick. Du luktade så gott där vid din dörr, och det strålade liv ur dig, rodnad och värme och ögon, ögonen. Snabbt förstod jag inne i mig att jag ville gå fram till dig. Den kunskapen höll jag mig till, det allvaret var på riktigt. Jag rörde vid dig; ditt hår som en man, tagel, hästens man, tänkte jag. Du vände dig om. Vi kysste varandra, ville inte släppa. Åtrån vällde fram som en plötslig våg, en attack, och jag måste ställa mig bredbent för att inte falla omkull, som ramlade möblerna på oss. Vi föll omkull.
*
Närvaron av dina ögon, främling, i en folkmassa, medan jag har blicken fäst på annat, det eller den jag har kommit hit för. Min hand på ett lågt staket, vilande, din underarm intill. Det förvånar mig, när jag tänker på det efteråt, att det tog en stund innan jag förstod att det var din arm, eller en arm överhuvudtaget. Du tittar på mig, ler, nej, tittar inte, ser. Jag vänder mig om, ler blygt, med mun, jag kan inte låta bli, innan jag vågar titta, jag tror jag ser. Och visst hade vi sett varandra, inte tittat, och lett mot varandra, en stund, ur ingenstans och av ingenting, plötsligt, tre sekunder, alldeles i början (före du tittade på mig från sidan, då jag kände men inte såg, anade och ja, visste).
Efteråt: jag söker med ögonen efter dig, ser dig en bit längre bort, visste redan att du rört dig ditåt och ja, jag hade kommit att antytt förflytta mig; sträckt lite på mig, försökt titta över andra kroppar - för en utomstående inget alls, men för mig tillräckligt för att få veta. Tre gånger till tittar jag åt ditt håll till, innan jag förstår att det är efteråt, för mig är det nu. Jag ser dig, men du är bortvriden och jag undrar om du inte vet att jag ser dig. Sista gången har jag ordnat, räknat ut om man så vill, att min kropp, det är när vi ska hämta jackorna, åter hamnat nära din. Men det hjälper inte, det är redan över, du är på väg bort och jag vet vad jag har att vänta.
*
Vrider mig ett halvt varv, för i mängden av kroppar har jag, i halvmörkret, innan de sista tonerna klingat av, kommit ihåg att jag sett ett bekant ansikte med ett leende som jag kände igen. Även om jag under åren för det mesta glömt (en glömska som en mjölkerskas pall i en rasad lada). En som jag skrev ett brev till för länge sedan, och vars huvud med allt hår, som ål ur en hästkropp, lutade sig mot min axel på en buss på väg från havet, en alltför vacker. När lamporna tändes vred jag mig om mig själv och som sagt om, som månen om vår snurrande planet. Ville titta noga, även om jag inte hade en särskild tanke på att till exempel möta ögon och säga ett tyst hej. Nu i skenet av strömmande ljus, och när applåderna upphört, förstod jag att leendet (med ögonen) var detsamma, och håret. Men hennes ansikte var fullt av tunna linjer, som hade hon åldrats på det där stillastående viset som år gör med en, ätande, som stilla vatten, som hade hon blivit sand. Medan hon i själva verket, räknade jag ut, bara hade blivit äldre. Tänker att hon nog inte hade känt igen mig om hon ens hade sett mig.
*
En nattens väkterska, Selma. Ett stilla lyssnande, färdigt och väntande, som en fors och ett golv, som en bäddad säng i all enkelhet och inte minsta spår av erotikens underström. Ja, jag är ett djur också, driver. Spänner på mig skidorna, åker mig bekväm. Kommer fram till en spricka i en vik, ser ett pratande milt skrattande sällskap hoppa över, liksom utan att de märker det. De är på väg mot ett ljud, ett kollektivt sus med spridda applåder, en match eller en föreställning, viker om en udde. Jag följer med, lyckas med möda ta mig över klyftan på isen, vet inte hur. När jag återfått en mer regelbunden andhämtning och sträcker mig för att kunna titta över en flat ås, är det tyst, allt är tyst, snö och tyst.
Jag stakar, får skjuts av en isfläck, in genom en betongöppning och in i ett slags källare efter att huset ovanpå raserats i ett bombanfall eller eldhärjats i fredstid. Efter ett tiotal meter bestämmer jag mig för att återvända till där jag kom ifrån: det känns för trångt, sikten är begränsad, och jag tycker mig kunna konstatera att här finns ingenting att hämta. Men det existerar inte längre någon öppning till ljuset och luften och världen därutanför, byggnaden jag befinner mig i är ett plomberat system, och det finns inget som tyder på att det inte varit det annat än mycket länge och ingenting annat. Just när jag vänt om närmar sig en figur mig ifrån en sidogång, han hälsar vardagligt och han bär en ring i ena örat, lätt skäggstubb och hakskägg, vegamössa. När han kommit alldeles intill noterar jag att huden runt hans okben sitter påtagligt nära skelettet.
Det är döden förstår jag när jag vaknat. På morgonen tittar jag på fotografier av de i livet viktigaste, tummar och tittar, torkar glasögonen, tittar igen, sköljer ansiktet, tittar. Jag finner det efter nattens upplevelser helt rimligt att det som ska till mig får komma. Kärleken är bestämt lika farlig och lika oundviklig som döden, ingen mening med att undvika.
*
De där vinkande asplöven som med solen lämnar puffar av ljus på fönstret. Och bilarna som börjar rulla därute. Och de där fylliga läpparna, tänker jag, överallt de där förunderligt vackra kvinnorna. Och så fåglarna som visslar förstrött. De där människorna som börjar låsa upp sina dörrar i trapphusen och som sedan försvinner, lämnar sina tomma lägenheter åt spöken och småkryp och som kommer tillbaka till kvällen. Det är för mig och det fortsätter när jag är borta.
Igår och nästan samtidigt, ja, just i denna tiden, frågar jag en för mig närapå främling som jag finner attraktiv – ja: blåmålade ögonlock, ögon som maneter - om hon vill gå på teater med mig, ja, att jag har två biljetter och att jag tänkte på dig. Hon svarar vad kul och gärna, men jag kan inte. Eftertänksamt - efter i betydelsen bakom, ja, bakom flötet; vändande sig, stunden, som en humla i gruset - börjar jag iaktta mitt sätt att sitta: jag skrevar, händerna hänger mot insidan av låren. Kanske luktar jag gubbe, piss och torr hud.
*
Det här är fakta, det är inte det att jag skryter, jag säger bara som det är. De tillräckligt vackra ännu inte gamla kvinnorna med skinande lår i korta byxor eller klänning, men också de andra, i jeans tätt sittande om stjärten, eller inte, med läppar och vanliga ögon, med bröst, kan få knulla när de vill, när de behöver. De har alltid någon som stöter på dem på ett mer eller mindre raffinerat sätt, ja, också enfaldigt kan man tro, och utifrån det kan de säga nej, kvinnorna, eller ja, de kan säga ja. När någon frågar mig, ja, till och med en smart och skolad någon, en studerad och kanske varmhjärtad kompis eller släkting - liksom också jag kan framstå som, alltså smart, och någon gång såklart vara, jag vet inte, den helt avgörande skillnaden är att jag är ett hjon, inte de - så brukar jag svara att jag kan få om jag vill, men medan jag säger det så begriper jag nästan att jag ljuger. De vet inte var jag bor människorna, jag låtsas och renodlar mina bästa grimaser, oftast tänker jag att det inte märks, vi är så många och överallt.
*
Saven är satt på jäsning, svämmar javisst, och trädens blad är fullt utvecklade och maskrosornas bollar går att blåsa på, att leka med, som man i alla tider lekt och gjort narr av gamlingar med käpp, pisslukt och hälta.