Du måste ändra ditt sätt att tänka, säger de. Saven är satt på jäsning, svämmar javisst, och trädens blad är fullt utvecklade och maskrosornas bollar går att blåsa på, att leka med, som man i alla tider lekt och gjort narr av gamlingar med käpp, pisslukt och hälta. Det finns stjärtar under tyg, tunt, av vinddraget fladdrande tunt tyg. Stjärtar som svänger och dallrar av gången; på italienska, polska och ifrån Norrland. Sträcker jag fram min hand kan jag röra vid dem. Allt jag är och har och håller i min pung är frön. Jag dansar inte, slåss inte med andra, vill lägga mina händer på ett par lår, hålla kvar. Det vet jag väl, att medan de går där, vanligt, för att handla en påse mat och vagt undra över vilket år huset de passerar byggdes och om de ska köpa en hund så svettas de mellan skinkorna och, nej, det är det jag vet, det är inte bara svett, eller blod, som tränger fram och klibbar mot det tunna tyget, också sav, då och då sekret, och det är inget att prata om. Jag försöker verkligen känna om det luktar något när de passerar. Det hjälper inte att tänka. Jag går på barer, trottoarkaféer, fik och restauranger för att äta och dricka kaffe och för att röka, ta en kaka.
*
De faller ifrån. Det är röta och förslappade vävnader, också bråck och underliga svullnader. En ligger på sjukhus, han hittades i en trapp, morfinet slog fel, för snabbt och för mycket, ingenting syntes på skiktröntgen. Han är glad ändå, huvudsaken man är glad, skojfrisk, grällt märkt av bortryckta infusioner, bryr sig om andra. En annan når man inte fram till efter klockan sju, även de gånger man har honom på tråden, ja, då man också tydligt hör honom: han skrattar med mun och med tänderna, byter ämne, försvinner, hänger inte med i det som sägs mellan raderna, som sufflerade han mig och sig själv, tappar trådar och noterar inte det. Den sista hör av sig då livet stirrar fram vild panik, stor oro och grov sjö. Då det stumma vrålet vill gå skummande åt andra hållet - vilket det ju då och då måste, också jag är i mina skiftningar och passager, mina faser, i rörelse - är han mest bara redig och förnuftig, ohjälplig med händerna i kors, talande klanderfri svenska och när han till sist säger hejdå hör jag att han säger lille du och stryker mig över huvudet, jag vet inte.
Jag rör mig över stora områden, väldiga ytor, påvra kvarter och urbana avenyer. Vet ju inte var de befinner sig, de för mig, de som fattas mig, kvinnorna. Jag ser dem överallt, de möjliga - de ser inte mig - i väntan på regnet, i väntan på slaget, på infarkten.
*
I en liten banangul radio bakom en lila gardin sjunger Billie Holiday, efter det Tex Ritter. Höjdarens grabb är jag, ho ho. Det kilar en mus på skärbrädan, den stryker strax intill en tomatskiva och en halv avokado. På bordet fem maskrosor i ett portvinsglas. Jag lärde mig aldrig åka skridskor, jag var dock jämt på rinken, sköt slagskott. En gång tuppade jag av, hade slagit skallen mot isen, jag minns hur det kändes när jag lättade innan jag landade. När jag vaknade var jag omgiven av flinande ansikten, som tittade man på mig ur skrattspeglar. Efter en stund släpades jag, mer eller mindre med vristerna då och då skrapande mot grusvägen, hela vägen hem. Dumpades där, så minns jag det, effektivt och utan förklaringar, om det nu alls sades någonting. Hursomhelst inget som mina föräldrar gjorde stor sak av.
Kanske därför de gäspar när jag börjat prata, människorna. Det går trögt, det är som simmade en husfluga i en klick honung. Som misstänkt kriminellas förvrängda röster på radion. Men antagligen beror det på att jag är så noga med orden, men det måste de inte veta, människorna. Sedan är jag ju inte ifrån barnsben heller van vid att man lyssnar: barn var det inget särskilt med på den tiden, i den delen av landet. Därför blir jag osäker och liksom tappar styrseln, kommer som av mig. Ja, just därför, eller av vilket skäl som helst - en orsak gripen ur luften som en framkastande näve mot årets största snöflinga.