Utanför kaféfönstret öppnar, på trottoaren mittemot, en kvinna, i citrongula kortbyxor och grön keps, en port, säkert sin, med ena foten. Jag tänker att hon, trots att det inte syns på henne, det syns aldrig, för om det skulle synas skulle det ju synas hela tiden och överallt, ska gå upp till sig; låsa om sig, och därefter snabbt klä av sig alltmedan hon förflyttar sig mellan hall och sovrum; lägga sig på sängen och börja masturbera. Hon promenerade just, ja, så konstfärdigt, under en blommande kastanj, jo… de där som liknar hårt virkade grytvantar i form av glasstrutar, vilka skulle kunna, var och en, vara en present, varje år, av moster Asta, tillverkade på kurs vari Asta, den rara, rara Asta, är den drivande vad det gäller ojandet om invandrare och homofiler överallt och så de skräpar ner. Jag önskar så att hon, nej, inte Asta, hon med onanerandet, skulle ha dragit med handflatan mot kastanjens stam. Det doftar såpat vatten någonstans ifrån, och jag ser vårtorna genom tyget. Men det är på en annan, lite längre bort.
Jag lyfter blicken, sveper med den över fasaden som är grangrön och av blästrad betong, rappad. Ögonen stannar vid en fönsterruta: bakom en svart rullgardin ligger en kropp, den andas. I fönstret bredvid hänger en julstjärna. Jag har varit där. Ansiktet där inne är som lärft. Det behöver inte vara bensår, lindor och läckande urin på lagda förband, inte ens syrgasapparat. Det kan helt enkelt handla om att en vacker dag inte kunna eller vilja gå ut till de andra, att bara stanna hemma från arbetet, bli kvar. Och när nu detta är påbörjat, denna baklängesritual, brist på rutiner, ja, en passivitet, ovilja… Bara stanna en dag till och efter den en till som följs av ännu en till, ända tills det blivit försent och det inte längre är möjligt att gå ut och våren blivit höst och åren har blivit till decennier. Det måste inte vara alkohol och inte heller resultatet av att ha varit ett i föräldrahemmet gravt försummat barn som gick till skolan med lärarna som tittade bort.
Kanske är det lätt att hamna där. Jag medger att mina tankar är påverkade av värmen, jag skyller på det. Själv har jag alltmer sällan lust att ringa till min åldrade mor, eller mina syskon och släktingar, även om det blir allt färre av dem som sett mig som barn. Jag drar mig för att besöka grannar eller gamla arbetskamrater, bestämmer mig ibland plötsligt, men börjar läsa i en gammal bok, eller blir sittande framför tv och så blir det försent, dagen är slut. De flesta i dessa olika kategorier hör inte heller av sig till mig: de rika skulle aldrig drömma om att besöka en som lever sina dagar i en hyresrätt ute i förorten; de fattiga och psykiskt sjuka skäms; de unga har sitt, medan de äldres komfortzon blivit en allt viktigare rustning mot galopperande ängslighet och jag förstår dem, mer för varje år.
Nå, jag vill hem nu, behöver gå på toaletten, läsa en artikel. Jag stannar till och placerar näsan i en blommande rönn, passar på att stretcha baksidan av låren och vaderna. När jag rundat ett hörn tittar jag, av ingen orsak som jag minns, inget särskilt, det räcker med en surrande insekt, kanske ljudet av en cykel, bakåt: se, se där går min ex-fru ut ur en butik, hon har en blomsterkvast i handen. Jag stannar upp, funderar en stund om jag ska gå fram till henne, säga ett enkelt hej, eller ropa hallå. Men jag gör det inte och hon går åt andra hållet.
*
Månen är, ser du, en putsad silverpeng i fickan på en pojke med glest mellan tänderna och hundra och åter hundra frågor, och tusen och åter tusen (tusen och åter tusen). Ovanför tallarna gnager planeterna, som människorna hittat på namnen på, mot firmamentet, mot firmamentet, mot firmamentet. Jag går och plockar fimpar. Utanför en port sitter en vuxen flicka med bara ben och knäna ihop och håret i en tofs tofs mitt på huvudet och röker: jag försöker slänga ögon åt hennes håll till, som skopade jag ur dem, ögonen: det är, begriper jag efter en stund, min längtan jag slänger, jag knycker till med huvudet och slänger, min stund och min längtan.
Fåglarna är tysta, de tiger väl på pin kiv. Ur ett fönster strömmar sång av Sven Arefeldt, riktig sång och pianomusik om att det kan vara försent, eller helt tillfälligt, förstår du, eller bara på väg bort för den här gången som avtonande: ja, den svällande bröstkorgen, livet, det här livet, livet som strömmar in som ett silverglittrande stim i en solvarm skogssjö och låter ansiktet brista ut i sång och leenden och med öppen mun i ett ropande efter kvinnorna som är allt.
*
Jag behöver bli avsugen och få slicka. Gärna samtidigt, men det är inte nödvändigt: jag är en enkel människa med trollius i blick och skvattram i blodet - jag frågar och hon eller du säger nej eller ja. Placerade just ett dricksglas om en geting på mitt köksfönster, funderade en stund på vad jag skulle göra med den, getingen. Dricker Fentimans Rose Lemonade med is och solglasögon på och ballonger och tornseglare i luften; sprätter billiga jordnötter mot gomseglet. Ett minne från perrongen idag: en höggravid ung kvinna med utsläppt hår och smakfull beige dress hade tagit heroin: omkring henne, i väntan på nästa tåg, hoppade en bjäbbande liten hund, två glada eritreanska skolbarn med varsin rödvitsvart leksakstrumma på magen och en mycket gammal och mycket skrynklig gumma ifrån Balkan som såg ut att le mot måsars ljud med vind i mun (ja, hon hoppade hon också, alla hoppade, ja, jag var där, de hoppade alla, utom hon med heroinet och bebisen i kroppen).

Klädd i italiensk klisterhatt, laxrosa kortbyxor och grönspräcklig hawaiiskjorta färdas jag långt och länge, mellan Muonio älvdal och via Trentino, Plaza de la Trinidad och Genuas bägge centralstationer, från Baton Rouge och kök och Malmfälten och hall till trapp och port, via Piazza Navona, cykelställ och sopsorteringsbehållare och till Lafayette och en elektrifierad aveny i Andalusien.
Jag tänker vissla, snart visslar jag, nu visslar jag, men först ska jag doppa cantuccini i blodsvart lappkaffe och läsa: få se vad den store amerikanske författaren Philip Roth har att säga om intima obekväma sanningar och om att göra det bästa av vad man har. Jag vill snart, mycket snart, skala en kall apelsin och när den är uppäten så är den det, uppäten. Och jag tänker lyssna på koltrast och talgoxe, på aspen och på bilar som rullar förbi på stora vägen en bit bort och ett och annat rop.