Jag har just lämnat trottoarbordet på östra Söder, för solen kramar som den där exotiska ormen som kramar däggdjur tills de dör. Jag sitter i en röd retrosoffa och de ludna vaderna smeks med effekterna av en grön retrofläkt: som stryker en katt, en retrokatt, omkring under bordet med svansen vispande. Vid olika bord sitter kvinnor med uppfläkta laptops, med låren blottade och blanka (coacher och controllers – projektanställda i sektorer som uppstått där demokratin drar sig tillbaka och välfärden sjunker undan och där sektliknande event råder och där ett sammelsurium av underleverantörer regerar, i glipor). Endast en flik tyg skyler könet. Det är fantastiskt att tänka sig att det förhåller sig så att det där under tyget, en millimeter tjockt, finns en spricka, ja, kvinnornas fitta, vilken vi alla kommit ur och som hälften av befolkningen om och om igen vill in i och som ännu fler vill smaka. Då och då foten som en lärkvinge mot gruset.

Ja, mitt mellannamn är Bjärt. Sten Stig-Bjärt Kjell-Östen och i jublande patetik skiner jag om dagen som en kulört tombola till ljudet av kastanjetter i skenet av serpentiner. Om natten som ett ensamt flipperspel i hörnet av ett fik med svart-vitrutigt golv år 1963, tuggande mynt och polletter. Jag lägger kepsen på bordet, stryker med fingrarna med spår av salt flott över håret. Jag gör det enkelt, jag följer med. Följer med som florstunna isflak i Muonio älv, följer med vinden, viker om hörnet. Du är fin, ja, jag sjunger plötsligt den tusenåriga visan, en neurologisk sång: du är fin. Jag säger inte hör du, mekaniskt hörru du, du är fin. Och bara så du vet: jag vill inte komma över de andra, nu vet du. Jag vet inte vem jag är och vad som ska hända med mig, och jag är lite mallig över att jag står ut med det, en smula upprymd.

*