Förundran är den kärlek som studsar mellan vitmålade betongväggar,
skriken är bara ensamma när ljuset släcks och rädslan når dina vener.
Däremellan vaknar vi med trogna hjärtslag
och vi hånler bara när ryggarna möts.

Det rinner sakta nedför maskrossprucken asfalt, möts med prismor av ouppfyllda önskningar.

Vi är kärleken,
med bortflugna bin
och vissna blommor,

vi är flyttfåglar,
utan kompass
och med en antik karta.

Ropen är gälla,
skrikens brutna vingar i lä,
men det ska inte förloras,
inte heller komposteras
vare sig inom eller utanför


för din kropp får mig att smälta genom inlandsisar
din doft spelar i en annan verklighet
och vår åtrå få världen att flyttas till dagdrömmarnas elitstyrka


Så länge vi glömmer att den riktiga världen existerar,
att råheten vinner mark
eller att mörkret regerar

är vi räddade!