I ett helvetes vitter slår jag knut på kutigheten. Lodar töcknet ifrån vrängda sidan av barrskogen och skådar under en timme i bakvända kikaren den gömda sjön med dess rosafläskiga yller av bröst och kokande svett i förvissningen att jag hade haft rätt, att jag hittat fram. Men smygvägen har råkats över de ögon som kläcks under strak sol på asfalt och i marängsmeten kvackar de översiggivna skräddarna sig samman med ynglen. Två gånger under dagen såg jag min egen mördare: en gång i bakslick på kajen, den andra gången fetare.

I klassen satt en gång i tiden en clown som var tanig och snäll med körsbärstomaterna på bänken och han hade slickat henne, ja, hon, just när hon fått sin mens. Drabanters handgemäng med yrande gnistor av krut och kulor, i luften smaken av porösa viadukter. Famnar av mögliga vaxdukar, bitar av likstela åsnor sjunker i små kärr. Segway och pjoller, sattyg och vidimeranden; yrkanden hela långa vägen hem med plasttrumpeter och små polkagristrummor. Vägen ut är stängd. Bråten jäser i sumpen: bark, barr och vattensjuka spånskivor. En gång i tiden fanns en plan, en linje, en syresatt bloddroppe på en karta. Det var meningen att
*