Så går alla åren, ett halvt sekel och med det eruptiva insikter, flyktiga som berg i ögonvrå under hastig språngmarsch; som frasen jag vill inte dö plötsligt och oväntat högt framsagd då tjugo år gamla fotografier av mor i samma ålder som du nu är i bläddras fram i ett album. Eller som det där fotot av dig själv badande näck i en fjällbäck för bara något enstaka år sedan och du under en ack så liten stund hinner undra vem den där bukiga gubben är innan du kallt sväljande förstår att han är du. Ja, insikter… som den här: kvinnan är hemkokta knäcken, mannen tomteskum. Kvinnan går före vad gäller intelligens, både den i huvudet och den empatiska. Men mannen kämpar på, han kämpar på. Att vilja utan att kunna är ändå att vilja.
Som vuxen och ännu vid liv sköljer jag tigande mina kalsonger, och om jag fingrar på ditt kön, söta, om du omsluter mitt ollon med dina läppar kan jag få herpes, eller så kan jag smitta dig. Jag kan bli överkörd helt vanligt gående på insidan av en trottoar av ett rattfyllo som märker av en duns och fortsätter köra. Jag kan råka få heroin i blodet. Råka sticka mig på en oren spruta. Råka ta ett glas starköl. Du kan dö. Jag vill kyssa dina läppar, dina ljumskar och slicka dina lår. Du tittar på mig, en rodnad börjar framträda, först på näsroten, som ett skärt nät, och sedan anas den på kinderna, fläckvis, och du säger jag är vacker och att livet är som att med fingrarna tova upp ett tilltrasslat hår, som att skura blod. Som att ändå åldras trots att man är nykter och skötsam. Du tittar på mig och säger att jag är vacker: det får jag av dig, du ger mig det.

*