Jag la alla mina kort på bordet och väntade på dig.

Du vände mitt par i treor till en klädd stege och jag var lyckligast i världen.

Det var för bra för att vara sant, att du gillade mig. Att hela vårens längtande och suktande slutade i att jag gick vara nära dig.

När ens våta fantasi blir ens konkreta verklighet är det svårt att greppa och det behövs lite tid.

Tiden var alltid våran bristvara, för när lyckan var smält hade tiden runnit ut och det var dags för mig att gå min väg.

I skenet av det gnistrande mirakel som var de ömsesidiga känslorna vi kände för varandra bleknade det vi faktiskt kände.
Inte för att jag var tråkig, inte för att du var kall.
För att vi fick för lite tid.

Du valde att släcka gnistan mellan oss för att den inte vuxit som du trott. Du valde att släcka gnistan mellan oss för att den brunnit alldeles för fort.

Kanske hade du rätt ändå, det var bara någon jag hade svårt att förstå.

Men jag börjar greppa mer och mer att kanske var det mest miraklet att bli bekräftad av den man så länge trånat efter, som skapade ens känslor. Kanske tog det bort vikten av känslorna för själva personen.

För visst var det så du kände?
Visst har jag tolkat det rätt?
Visst ville du släppa taget,
och visst var det för att känslorna inte kommit tillräckligt lätt?

Snabbt och oväntat drog du bort slöjan jag haft för mina ögon och fick mig att inse. Något som annars kunde tagit mig år att förstå.

Så tack för alla tårar du sparat mig och tack för alla tårar som runnit ner för min kind.

Tack för tryggheten du visade mig och tack för läxan som gjorde mig lite mindre blind.

Kanske kan vi en dag tända vår gnista igen eller för alltid låta den vara släckt. Men snälla du, låt oss aldrig glömma sommaren som varit perfekt.