Som vid en snart slocknad och hastigt drypande glödbädd ett kvarlämnat hårstrå av en inte särskilt avhållen älskarinna reagerar mina synapser vid skratt och gamman och växelvis frustande energi med framlagda teorier och aptitretande teser. Jag är sämst av alla och skulle vända ryggen till och böja mig ner och låtsas knyta brunskorna eller med en pinne peta loss torkad hundbajs om min bästa vän överfölls på öppen gata, muddrades i ett gathörn och knivades i en gränd. Jag är den allra mest korkade, fnissar tokroligt med och bestämmer mig sedan plötsligt för att gravallvarligt stirra när jag kommit till en punkt då jag lillgammalt vill markera autonomi. Begriper nära noll då människorna väller loss i fria improvisationer och det är en gåta och ett under att jag är med hyreskontrakt, tillerkänns jobbskatteavdrag och hålls med försäkringssystem.

Jag kompenserar med att pressa dubbelhakor mot översta skjortknappen som pressade jag malet kött mellan två gummifierade amerikanska bröd och jag leker att mina ögonglober är två treminuters kokta ägg. Jag är en dålig människa: som en orgie i stiltje, en galopperande bön och en fumlig omladdning med torrt krut då petrifierade partiboken valhänt letas fram och jag blandar snabbt ihop kamp och solidaritet med spottloskor. Konsonanterna strömmar ur mig som myror ur en björnslickad stack. Vokalerna lägger sig häpet om som kanderad boss i full storm, som böljande loppor ur ett just garvat skinn, som likmaskar ur solvarma kadaver. Jag är, vilket räcker föga och jag stryker med en antytt darrande hand över mitt huvud, vänder ansiktet mot stadens ytterkant och dess kyrktorn, är satt i karantän och i sjuklig undran.

*