Slutligen hade söndagen förvandlats till måndag. Då sällskapet med spända spakar hade lyckats landa på den växande planeten,  sökte den bofasta björnen klargöra för dem : hur detta bara var dess måne. Själva planeten hade redan blivit så ofantlig, att inget kryp i världen förmådde lägga märke till den. Ej heller Guldmörk kunde fånga planeten med vare sig elektrisk violin, organiskt piano eller sin skönaste sångstämma. Månen däremot gick ganska utmärkt att dansa med och få en uppfattning om. Nåja, knappast lät sig månen överblickas runt varenda vrå, men en bra bit i taget kunde sällskapet promenera genom dess glänsande gränder.

Överlag tycktes rymdkrypen tämligen oberörda av den främmande månens bebyggelse. I synnerhet det fjärde krypet (som var deras kaptén) ryckte nonchalant på antennerna åt hela fyndets påfund. Blott det sjunde rymdkrypet var ohyggligt överraskat att månen hade massa hus, ja minst en hel stad på sig. Guldmörk kände sig en smula förvånad hur en fjärran himlakropp måste bebos av medvetna konstruktörer, som dessutom tecknen hittills tydde på var björnar. Visserligen bar alla husen en tolvkantig karaktär här, inget fyrkantigt som därhemma. Emellertid kändes stadsbilden sagolikt lik de städer som Guldmörk var van vid. När hon testade med sin violin att göra tre små vilda vågor i väggarna, öppnades genast gallerdörren till något bohemiskt ruffigt men ändå superpolerat krypin.

Därinne visade sig ett helt galleri av uppspända tavlor på tolv väggar, mellan tv-skärmar dinglandes i trådar från taket, precis som om någon jordisk varelse hade fått äran att ha sin utställning här. Motiven föreföll mestadels inspirerade av en ung dam, med många drag som kunde ha varit Guldmörks egna. Genomgående syntes ljusa hårslingor längs svart rymd, fyra ögon i skiftande kulörer, och inte minst anades hennes tredje bröst. Bakgrunderna var jämt steniga landskap med en eller annan växtlighet. Galleristen som höll i regin var ingen björn, men väl en fladdermus, vars kostym syntes förunderligt välsydd ini miljoner detaljer. Trots att fladdermusen saknade antenner, visste den ändå hur man skakar tentakler med vart och ett av rymdkrypen. Sedan dröjde det inte länge förrän denna gallerist kallade Guldmörk för Agnes, som om Agnes var just det namn som guldkvinnan bar egentligen.

Som på given signaturmelodi kom en sköldpadda rullande med en bricka på ryggen, varifrån gästerna förväntades plocka varsitt glas likör. Guldmörk valde hjortron och Kaptén Rymdkryp tog svart vinbär, men varenda smak här smakade som något de aldrig skulle kunnat förutse - ännu mer himmelskt läckert och helvetes fränt i samma klunk. Bakgrundsmusiken som kom ur tv-skärmarna, visade sig nu vara äkta förgrundsmusik. Extremt konstiga figurer svängde i sjutakt, fram och tillbaka mellan tavelramarna, dock med helt vanliga psalmer på läpparna, som supermörka moln över lyckliga smultronfält. Det sjunde rymdkrypet kände igen kompositören såsom Peter Hammill, förmodligen hans dittills längsta solostycke efter gruppen Van Der Graaf Generators första uppbrott, dvs : In The Black Room part I /The Tower /In The Black Room part II.

Fladdermusen lyssnade hänfört, ty den hade ingen heltäckande koll på vad konstnären hade begagnat för material i varje lager. Sjunde rymdkrypet upplyste vidare att man fick vänta till -77 innan VDG-Generatorn införde violin i sin ljudbild. Det var då som huvudmakaren Hammill parallellt spann vidare på solospåret med sånger om Alice & Through The Looking Glass. Från våningen ovanför hördes nu Agnes Guldmörks häpna andetag, när ytterligare tolv väggar dignade av bekanta motiv som hon aldrig hade kunnat drömma om. Denna måne var uppenbarligen magisk i sitt släktskap med mänsklig kultur helt enkelt. Kaptén Rymdkryp # 4 framförde kallsinnigt teorin att man landat på jordklotet rent faktiskt, och ingen fantastisk måne långt därute. Utsagan underströk han genom att placera sin farbroderliga pannas veck på sin ledsagarinnas axel, närmare bestämt den mjukaste av hennes trenne axlar.

Agnes Guldmörk skrattade lätt överseende. Nog för att dessa gatunät och interiörer påminde starkt om Tellus, men det var ju oändligheter sedan de hade lämnat hennes barndoms hem. Hela ungdomen hade tillbringats ombord på rymdskeppet, inklusive provisoriska besök längs åtskilliga stjärnsystem - så varför skulle ekipaget plötsligt ha lurats tillbaka hit?! Eller dit, menade Agnes ju?! Hursomhelst svävade Guldmörk nedför trappräcket, bara för att trycka på knappen till hissen som ledde 12 x 7 = 84 våningar upp. Det var lika bra att få hela överblicken överstökad på en gång, hade galleristen rekommenderat, så att varje rymdkryp sedan kunde fördjupa sig i sin personliga takt och tycke.

Väl inuti hissen, visade den sig rymligare än rentav en jordisk buss. Agnes plus de sju fann varsitt säte med gott om distans. Dessutom fick de säkerhetsbälten och bonuslikör kompatibel med världens mest komprimerade hörlurar. De digitala dropparna sprutades in i kroppen likt vaccin fyllt med de fenomenalt finala orkesterklangerna från A Night In Your Life (i förfalskad form med 5 gigabyte skalbagge-sekret, top secret). Fladdermusen trallade i falsett, medan björnen kunde höras snyfta någonstans djupt ifrån hjärtat. På väg mot åttiofjärde våningen kändes det som om sällskapet åter åkte i rymdfarkost - fast med sin egen lämnad långt därutanför.