Den lilla robot som jag fött hade efter tre månader växt till en halvmeters storlek och det var dags att uppdatera designen. Jag monterade ett fyrkantigt beige huvud och mekaniska ögon som kunde rotera, som en ersättning för ögonlock.

- Vad heter jag? undrade den lille krabaten.

- Vi har beslutat att du ska heta Joakim, förklarade jag. Men vi kan kalla dig Kim eller Jocke om du vill. Snart kommer du att få mänskliga ögon, såna som jag har.

- Jag har redan perfekta ögon, svarade roboten. Och heter jag nu Joakim så får ni väl kalla mig för det!

Den lille roboten började krypa omkring i föräldrahemmet, som nu verkade ombyggt till nåt slags dagis. Jag traskade efter i den gigantiska lekhallen. Joakim hittade en stor grå legoplatta i bortre delen av hallen och byggde en stund.

Jag blev kissnödig och frågade två dagisfröknar om hjälp med att se efter Joakim medan jag gick på toa. När jag kom tillbaka var robotpojken försvunnen.

- Jocke! Kim! skrek jag genom hela den långa gången. Till slut kom jag fram till personalrummet, som förut varit mina föräldrars sovrum. Två nya dagisfröknar mötte upp och pekade mot en alkov, där pojken satt och såg på TV i en bilbarnstol. Han hade rivmärken i pannan. 

- Kanske var det svarta katten? sa fröknarna. De hade lagt på salva i hans ansikte, som nu verkade mänskligt rundat.

- Jag heter faktiskt Joakim, sa Joakim. Hans blå ögon lyste. Jag fick en liten kram. Sen kände jag att jag stod ivägen för TVn, så jag flyttade mig en halvmeter.